Kvinnan och hennes överman

Feministen talar ständigt om jämställdhet, men när hon väljer sin livspartner väljer hon helst en man som är henne överlägsen. Både fysiskt och psykiskt ska han vara den starke, om förhållandet ska bli lyckligt och varaktigt.
När det gäller att välja man, är det stenålderskvinnan inom henne som styr. Hon vill först och främst att barnen ska överleva. Och chansen till det ökar om mannen är överlägsen i styrka, mod och intelligens.

Om kvinnan efter en tid upptäcker att mannen inte hänger med när hon pratar om känslor och mänskliga relationer, utan att han hellre vill prata om bilar och fotboll, så riskerar hon att bli besviken. Den besvikelsen kan tyvärr snabbt övergå i förakt och då kanske förhållandet spricker. I de flesta fall är det ju kvinnan som vill skiljas, medan mannen ofta är helt oförstående.

- Vi som hade det så bra! Jag trodde att allt var okej och så vill hon skiljas?

Kvinnan klarar helt enkelt inte av att leva med en man som hon känner är henne underlägsen. Hon vill inte förakta sin man. Hon vill se upp till honom. Hon vill bli omhändertagen och känna trygghet.

Kvinnan är den listiga, den manipulativa. Med sin list kan hon få mannen på fall. Men hon beundrar samtidigt mannen som inte låter sig manipuleras av henne. Faller mannen för lätt är han troligen inte hennes överman.

I dagens svenska samhälle är det kanske mannen som har det svårast när det gäller att få privatlivet att fungera. Där är mannen mer sårbar än kvinnan. Han får kanske anstränga sig mer för att behaga sin kvinna, än tvärtom?

Mannen har det inte lätt. Inom sig måste han hålla sin primitiva stenåldersman i schack, samtidigt som han skall vara mjuk, öm och förstående hemma och duktig och framgångsrik på jobbet.

Medan kvinnan kämpar ute i samhället för att bli jämställd, får mannen kämpa i hemmet för att bli godkänd av sin kvinna. Består han inte provet riskerar han att åka ut.

Få kvinnor vill kanske erkänna det här, men innerst inne vet hon att det är så.

Av Monica Bodling 28 maj 2002 17:30