Du dör om du somnar!

Sverige har blivit en lejongrop där vi riskerar att stressas till döds.

För några år sedan stressade jag mig till utbrändhet. Jag ville hinna allt. Jag trodde att jag kunde klara allt.
Mina döttrar fick barn nästan samtidigt och båda behövde min hjälp. Jag ville räcka till för båda. När jag var hos den ena hade jag dåligt samvete för att jag inte var hos den andra. Jag sov över omväxlande hos den ena och den andra, aldrig hos mig själv. Jag tänkte bara på dem, aldrig på mig själv.

Jag förstod inte att jag höll på att bli utbränd.

Jag började inse att något var fel, när jag inte kunde sova och återhämta mig. Jag låg i sängen och försökte på alla sätt koppla av och andas lugnt. Men hjärtat slog lika snabbt och hårt, som om jag sprang. Och jag fick andnöd om jag försökte andas lugnt. Till slut kunde jag knappt ta mig ur sängen på morgonen. Jag stapplade fram som en åldring. Jag blev andfådd efter några meters promenad. Jag tappade minnet. Jag trodde faktiskt att jag hade fått Alzheimers sjukdom.

Men utbrändhet kan drabba ännu värre än så. En man blev helt hjälplös. Han klarade inte av att ta hand om sig själv. Hans föräldrar fick till och med mata honom. Jag blev sjukskriven, innan det gick så långt. Diagnosen var diffus: Depression och kronisk trötthet.

Vad var det som hände med min kropp?

När jag låg där i sängen utan att kunna slappna av, var det reptilhjärnan som styrde. Förnuftet hade inte en chans att tala mig till ro. Mitt förnuft insåg att ingen yttre fara hotade. Men reptilhjärnan trodde att jag befann mig mitt i en lejongrop, eftersom jag led av stress hela tiden. Överlevnadsinstinkten i reptilhjärnan signalerade till kroppen att fly från denna livsfarliga miljö. Men dessa signaler blev inte åtlydda. Stressen fortsatte dag efter dag. Jag flydde inte. Jag stannade i lejongropen.

Du stannar kvar på ditt stressiga jobb. Du är plikttrogen. Stenåldersmannen skulle förstås springa iväg från faran. Han skulle fortsätta springa tills han var på ett säkrare ställe. Där skulle han lägga sig ner och somna och återhämta sig. Men när du kommer hem och ska sova har du inte flytt. Reptilhjärnan törs inte låta dig sova, eftersom den är övertygad om att du då skulle bli "uppäten av lejonen". Den vill tvinga dig att fly, innan den tillåter dig att få vila. Men du är en "modern" människa. På gott och ont. Du har vant dig vid att inte lyssna på din kropps signaler. Du käkar bara mera sömntabletter och fortsätter som förut, tills din kropp och hjärna kokar över. Till slut "glömmer" din kropp hur det går till att vila och återhämta sig.

Du har i stort sett samma kropp och samma reptilhjärna som stenåldersmannen. Allt ditt förnuft och all din intelligens kan inte förhindra kollapsen som följer när du inte lyssnar på din kropps "primitiva" signaler.

I Japan dör 10 000 människor varje år av "jobba-ihjäl-sig-syndromet", karoshi. Där har det sedan länge varit en självklarhet att överansträngning är dödlig.

I Sverige kallar vi det plötslig vuxendöd. Tyvärr kommer denna död att bli allt vanligare, även hos oss, om vi inte snart får ett lugnare samhällsklimat. Ska vi låta tusentals människor dö, innan vi inser att vi är på fel väg och stannar upp?
Samhället måste anpassas till människans behov, inte tvärtom! Det gäller faktiskt livet. Tyvärr har inte våra politiker insett detta ännu.

Av Monica Bodling 26 maj 2002 13:01