Tystnadens vita steg

Jag går nu.

Iväg bortom hedarna.

Mot stjärnorna.

Inenting kan längre hålla mig kvar
Jag har ingenting att säga någon
min flöjt har tystnat för ett tag

och jag lägger huvudet på sned
och jag tittar upp mot ditt bröst
ser ditt ansikte stråla samman

Tystnaden var det jag behövde, ville ha

Orden
egennyttan
höll mig kvar

Men de stora orden
kan inte längre
hindra det som sker inut mig

Jag älskar ingen, men jag är fri
det är det enda jag känner till

ridå fall ner
natten färdas mot sitt slut och
talet ska klinga ut
som en fläck på månens yta...

Jag ville väl men gjorde ont,
jag ville älska men sådde oro
jag ville gro men skrumpnade ihop
Förlåt mig vänner!

Nu faller jag med allt
i rött och känner inte livets hån

och ser hur fläckarna försvinner och känner safterna bli till sten
soliditet
som jag har längtat efter

trycker det mot mig nu
låter det inte försvinna
för jag har inget att förlora
men allt att vinna

Hela fältet av stjärnor - ändlöshet - att vinna
att tillhöra det ett tag
i evighet

/Oskar

Av Oskar Smulski 25 maj 2002 13:31