Självmordsbrev

Det fanns en tid när jag gick med rak rygg och stod upp för det jag trodde på. Jag var stolt.

Nu skrattar man åt mig. Jag blir svagare för varje år som fylls med mobbning, sparkar, trakasserier och misshandel. Av stoltheten finns inte mycket kvar.

Det fanns en tid när jag fanns till hands, tog plats och orkade ge. Jag vågade.

Men jag har slutat - slutat bry mig, sluta engagera mig. Jag har slutat brinna.

När en invandrare blir slagen på tunnelbanan sitter det en person i närheten och stirrar ner i tidningen. Det är jag.

När en kvinna våldtas på öppen gata är det någon som åker förbi och låtsas leta efter en adress på andra sidan. Det är jag.

När någon sitter ensam och gråter går människor förbi utan att fråga varför. Däribland jag.

Sjukdomen som bryter ner mig har ett namn. Likgiltighet. Den är lika dödlig som den är smittsam. Idag drabbas jag, imorgon du. Nästa vecka en hel stad, sedan ett land.

En hel värld.

Första tecknet på att jag var smittad? Jag tittade bort. Jag valde att inte se, inte känna, inte reagera. Sedan, när jag blev riktigt sjuk KUNDE jag inte längre se eller reagera. Jag hukade, vred på huvudet och blundade. Jag blev blind.

Jag har inte lång tid kvar nu. Sjukdomen sprider sig; varje dag, i varje hem, i varje stad. Det finns bara en utväg. Men kanske är att hänga från ett träd det enda sättet att sträcka ut min krumma ryggrad. Jag vet inte.

Det enda jag vet är att när jag dör, dör jag ensam.

Och människor passerar förbi.

Mvh,
Medmänniskan

Av Niklas Nilsson 24 maj 2002 09:29