En önskning

Häromdagen såg jag en dokumentär - Tre önskningar. Den handlade om tre barn med leukemi. Denna blygsamma text är till dem.

Jag satte mig bredvid henne. Hon rörde sig inte men svagt sipprande värme sträckte ut sig och klamrade sig fast vid min arm. Rummets kala väggar viskade historier om folk som kommit och gått. Jag kunde alla redan men jag lyssnade godtroget på. Färgen hade lossnat på flera ställen. Släppt från grunden av alla tårar som runnit därpå. Jag la min hand på hennes sköra lår.

- Det är snart dags.
- Redan?
- Ja.

Bedjande ögon letade efter lite mer tid i mitt ansikte men de hittade ingen.

- Om jag lovar att inte gråta mer?

Hennes händer låg hårt knutna i knäet. De skulle ha blivit strålande ballerinor om de kunnat. Små darrande fingrar räddade av händer så stilla och lugna. Hon andades försiktigt. Det låg ingen rädsla i andetagen. Jag tror inte hon hade någon kvar. För första gången på mycket länge visste hon hur morgondagen skulle se ut. Rädslan försvinner ofta med vetskapen.

- Vet de än?
- Nej, men väldigt snart.
- Mmm, det är bra. Då slipper jag berätta.

Väggarna berättade inte längre utan lyssnade på vårt samtal istället. En bit färg trillade ner på golvet och landade bredvid hennes gympaskor. Hon la huvudet på sned och tittade från färgen till skorna och tillbaka igen. Sedan sköt hon bort biten så långt hon kunde utan att resa på sig. Hon var trött.

- Varför kom du inte tidigare?

Jag lät hennes kind vila mot min axel. Kanske var det min axel som vilade mot hennes kind. Det fanns inget svar på hennes fråga. Inget svar jag visste om. Men jag skulle vilja veta. Det var inte rättvist att inte kunna svaren på hennes frågor. Hon var värd varje svar. Till och med på frågor inte ställda. Det kunde mycket väl vara så att det inte fanns lika många svar som frågor. Det kanske var obalansen som gjorde att jag satt här med en flicka som förtjänade de obesvarade frågorna. Det lät orimligt, men orimlighet var inget nytt för mig. Jag hade smakat på det många gånger men även så, kunde jag inte bli av med smaken av galla som puttrade upp inom mig likt lava innan ett utbrott.

- Om du fick önska dig vad du ville, vad skulle det vara då?

Hennes huvud lyftes från min axel som hunnit vänja sig vid stödet. Hennes tunna axlar lyftes några centimeter, sedan föll de ner igen. För trötta för att hållas uppe, för uppgivna för att bry sig.

- Ingenting?

Hon suckade och hennes små lungor tog sats.

- Jo, en cykel med stödhjul åt min lillebror. Och en hjälm.

Jag log medan mina fingrar kammade hennes tunna hår. Jag hade väntat mig något annat, men jag förstod hennes svar. Det fanns ingen anledning att lägga önskningen på något ohållbart, något främmande långt borta, något icke nåbart. Innan då jag slog upp dörren och steg in, rymde hoppet ut ur rummet. För svag och känslig för att stanna kvar och titta på.

Lättade tårar flöt fridsamt ner över hennes kinder och försvann under hakan. Jag sträckte henne en näsduk men hon skakade på huvudet.

- Jag vill lämna mina tårar här.
- Vi ska snart gå.
- Får jag inte se dem igen?
- Jag är ledsen.

Jag reste mig med hennes ljumma hand i min och vi stod med ansiktena vända mot varandra. Hon tittade ner i golvet och tårarna bildade en liten sjö mellan oss. Jag önskade att sjön skulle bilda ett hav så att jag inte kunde nå henne. Men hon hade gråtit länge nog. Hon skulle inte behöva gråta någonsin igen.

Hon tryckte sin hand hårdare i min och nickade som för att säga att hon var redo. Jag nickade tillbaka och vi gick mot dörren jag kom ifrån. Jag sköt upp dörren och tog ett steg igenom. Hon stod fortfarande kvar på andra sidan. Jag höll hårt hennes hand för att inte släppa taget. Hon skakade i hela kroppen och hennes ögon fylldes med skräck.

- Du har inget val.

Hon slängde med huvudet från ena sidan till den andra. Jag satte mig på huk och la mina händer runt hennes axlar. Hon slutade skaka nästan med en gång. Jag hade aldrig förstått hur så mycket mod kunde få plats i en så liten kropp. Det skulle jag nog aldrig förstå.

- Är allt okey nu?

Hon torkade bort tårarna, sedan log hon. Jag log tillbaka och smekte hennes varma kind. Jag stannade tiden och tänkte. Sedan puttade jag till dörren och den stängdes med ett ekande klick. Det var över. Jag visste att jag skulle hamna i onåd för detta men när jag tittade ner på det förvånande men tacksamma ansiktsuttrycket genom den lilla glasrutan i dörren visste jag att det var värt det.

Av Bettina Jagorstrand 24 maj 2002 14:10