Doften av död

När dagen började skiljde den sig inte nämnvärt från de tidigare dagarna. Kvicksilvret nådde svindlande höjder redan vid tio-snåret och molnen hade tagit skydd bakom solen. Det lämnade mig naken - bildligt talat - för dess lena värme och jag njöt mig nästan sanslös.

Det var jag ensam om att göra. Värmeböljan som i tre veckor belägrat sig över Balkan visade inga tecken till reträtt, vilket innebar att de stackars rödsvedda juggarna började bli en aningens less. Ha, stackare! tänkte jag, inte utan att flina - och greppade glatt tag i solstolen som förvisso sett sina bättre dagar och dessutom knorrade högljutt när jag lade min ack så smala lekamen på dess bädd.

Vi hade rest i tre dagar. Genom nästan hela Sverige, passerat Danmark, Österrike och Tyskland. Krånglat oss igenom Ungern för att slutligen tryggt stiga av tåget i Jugoslavien och gå rätt in i väggen. Värmeväggen. Jisses jävlars så varmt det var. Svärmor hade mött oss på perrongen och hon skrattade gott när vi tog av oss kängorna för att barfota hoppa fram över den kokande asfalten.

Men det var historia. Hela fem dagar hade förflutit. Fem dagar med fastrar, mostrar och ett par kusiners kusiner. För att inte nämna sysslingarna och farbrödernas barnbarn. Mitt huvud var illa sargat av både Rakia och kindpussar, så när den femte dagens morgon äntligen grydde kändes den som en flytväst. Äntligen räddad. En hel dag i lugn och ro. Semester!

Så jag tog den rangliga solstolen och vek upp den i mitten av den lilla trädgården. Ränderna i gräset visade vart jag legat förut, mellan alla pussar, så jag ställde småvant in den på rätt position och sjönk ner i lugnet. Ett par minuter. Då klapprade grannes träskor i trappan och när jag tittade upp kom han glidande utmed den skuggiga sidan av det femkantiga huset. En gammal byggnad som otroligt nog klarat sig från bomber och granater och nu var K-märkt. Äkta artonhundratals-bygge i pentagonstil och inte en vindfläkt hittade in i dess lilla trädgård. Jag och grannen hejade vant, som vi hade känt varandra i evigheter, innan han hasade vidare till sitt älskade garage som låg på kortsidan.

Tystnad. Helt stilla. En stillhet som bara avbröts av grannens huvudskakande när han åsåg mig ligga där i bastun. Hans grå lockar fladdrade när han torkade svetten ur pannan och tittade på den tokiga svenskan som förmodligen var en reinkarnerad afrikan. Solen stod i zenit och mitt skinn puttrade förnöjsamt. Jag bara log och vände mig om på mage. Lutade ansiktet över solstolen och kände hur det luktade.

Sött och svalt, på samma gång. Stickande och lite retande. Min hud kröp ihop, kändes för liten, för kort, för trång. Nackhåren krullade sig och ryggraden blev med ens så stel. Trots värmen fick jag sån gåshud att jag satte mig upp och skakade lite på kroppen. Bestämde mig för att gå in och dricka lite vatten. Olusteligt.

När jag kom in i svalkan skrattade jag lite åt mina larviga associationer. Solsting så tidigt på dan? Hahahaha, ja se tokiga svenskor. En timme senare log jag fortfarande men nackhåren ville inte lägga sig ner. Resligt stod dom i givakt bakom mitt huvud och jag såg att deras blickar frågade varför jag inte gått tillbaka till solen. Så jag sa som det var; det luktar läskigt, det luktar faktiskt död.

Svärmor fick hicka och bad tjugo Ave Maria, svärfar gjorde korstecknet och tände en cigarett medan sambon tog tag i oss och deklarerade att nu var det minsann dags för lunch. I samlad tropp begav vi oss till Elsas restaurang och trots värmen fick vi i oss åtskilliga kalorier och ett par timmar senare strosade vi gatan hemåt. Mätta och en smula lulliga av allt vin.

Sorlet från stadens brus ledsagade oss hem till pentagon, men när vi svängde runt hörnet blev det stopp. Där stod ambulansen parkerad med sirenen på. Grannen rullades ut på en bår och när jag såg att hans ansikte var täckt med ett vitt lakan slocknade solen.

Blicken jag fick av svärmor bränner fortfarande och om jag drar in tillräckligt med luft känner jag precis hur det luktade den dagen. Den dagen när grannen dog.

Av Lena Vikberg 23 maj 2002 09:44