Bröllopsdag

Den 19 maj 1990, jag hade precis fyllt tjugotre. Värsta kyrkbröllopet, middag på andlöst vackra Norrvikens Trädgårdar, strålande sol, släkt och vänner i en enda saligt munter röra. Själva vigselakten var så högtidlig och vacker att jag ser det som en förolämpning att bara en av mina kompisar grät. På bröllop och begravningar hör det ju till att man skvalar ordentligt.

Efter att ha blivit ompysslad, friserad, sminkad och klädd i ett antal timmar mötte jag upp med brudgummen, tärnan och bestmannen för fotografering i parken bredvid kyrkan. Det gick bra, korten blev fina även om jag ser att klänningen inte riktig sitter som den ska. Axelsömmarna hänger en bit ner på armarna och det som var tänkt att vara en åtsittande, rak, klänning ser mer ut som en fladdrande spetsgardin. Ett tips till alla er som står i begrepp att köpa brudklänning: Låt det inte gå fyra månader och femton kilo mellan första och enda! Aha, där har vi felet provningen och själva bröllopet. Om det är nångång man ska ha en klänning som verkligen sitter perfekt så är det ju när man gifter sig.

Ute i friska luften märktes det inte så mycket men när vi kom in i vapenhuset så märkte jag att både brudgummen och tärnan luktade oroväckande mycket sprit. Detta fick sin förklaring först långt senare på kvällen när de erkände att de känt sig tvungna att styrka sig med Apfelkorn ur dricksglas, författarens anm. för att klara av sina respektive uppdrag.

Bruden var dock lugnet själv. Kanske beroende på att all nervositet fått sitt utlopp veckan innan den stora dagen. Mitt i all planering av brudbukett, mat & dryck, transport till Norrviken, placering, näbbarnas klänningar, blommor på borden och i kyrkan, musik, bröllopsresa och ungefär 3500 andra saker lyckades jag veva upp mig till den milda grad att när vi hade repetition ”nej, när vi går in så går du på DEN sidan och sen vänder vi oss om där framme så när vi skrider ut som man och hustru så går du på den andra” så var jag inte nåbar.

Jag kunde bara kommunicera i form av fåordiga meningar och till slut inte alls, vilket fick prästen att diskret ta min kära mor åt sidan och undra om jag hade ångrat mig eftersom jag verkade helt frånvarande. Hon lugnade honom med att det nog bara var ett utslag av nervositet och det hade hon ju helt rätt i. Och jag är glad att jag klarade av det innan den stora dagen, för hade jag känt mig nödd och tvungen att hälla i mig lika mycket starkt som resten av följet så hade nog dagen och kvällen tagit en helt annan vändning. För även om bruden i allra högsta grad står i centrum en dag som denna så tror jag att väldigt få hade uppskattat om jag blivit dyngrak och börjat dansa på borden.

Tolv år sedan känns kort och länge på en gång. Eftersom det har hänt så mycket känns det väldigt länge sedan men samtidigt känner jag mig inte mycket äldre om än väldigt mycket annorlunda. Jag kommer inte ihåg var jag hade för förväntningar då, för tolv år sedan, men oavsett hur de såg ut så är de överträffade. Det känns lite kaxigt att kunna säga att man lever, och inte minst att man fortfarande är lycklig, i ett äktenskap som har pågått i tolv år. Det är lång tid. Mycket lång tid. För lång tid?

Jag vet inte vilken den rådande trenden är när det gäller äktenskap. Har ingen aning om folk gifter sig i större eller mindre utsträckning idag jämfört med för tolv år sedan men för många tror jag att det är just det livslånga förbundet som skrämmer. Tills döden skiljer oss åt är inte ens säker på att man säger det längre och allt det där kan ha en viss stressande inverkan på folk. Det som i själva verket är en styrka – tvåsamhet med rätt person livet ut - kan istället lätt framstå som ett slags kvävande straff när man inser att man måste avge ett löfte som ska hålla så länge man lever.

Kanske skulle själva äktenskapet revideras lite. I samband med hindersprövning få man också söka licens. Tre, fem eller sju år lite beroende på hur gammal man är och om det är första, andra eller fjärde gången man gifter sig, om det finns barn med i bilden osv. Ensamstående man trettiotvå år som vill gifta sig med dito kvinna, varsågod, licens för fem år. I maj 2007, om inget oförutsett har inträffat, kommer vi att kalla er till samtal. Först en session tillsammans och sen en halvtimme en och en. Därefter får ni ta ställning till huruvida ni vill att licensen ska förnyas eller ej.

Har man klarat tre licenserperioder med samma person blir man ständig medlem och behöver inte gå i någon obligatorisk terapi. Emellertid har man rätt till tre gratis konsultationer per person och år om det skulle behövas.

Kanske vore detta en lösning för de som tvekar att gifta sig av den anledningen att kanske tar slut just därför man måste lova att det ska hålla för alltid. För det ÄR skillnad på att vara gift och inte, även om man lever som gifta i många år innan man väljer att ställa sig framför prästen eller vem det än må vara som innehar rätten att viga folk.

Och med vetskapen om, att det måste upp till diskussion om ett antal år, i bakhuvudet så tror jag man slappnar av och prestationsångesten minskar dramatiskt. Rädslan för att misslyckas reduceras kraftigt vilket borde öka chanserna betydligt för ett långt och lyckligt förhållande.

Av Kajsa Kallio 19 maj 2002 19:44