Ytor

Jag älskar ytor, rena dammfria ytor, stora, öppna ytor. Och jag älskar material som ger mig kontroll. Glas, blankpolerad sten, metall. Damm och repor syns med en skvallrande klarhet. Jag drar med ett lackerat finger gång efter gång över ytorna och studerar ingående resultatet. Inget damm, inget damm, inga repor, inget hår, inget damm, inget slarv- ett leende.

Taket speglar sig i glasbordet och glasbordet visar sig i det blanka taket. Kristallprismornas reflexer leker slumpartade lekar över de nakna golven.

Jag älskar ytor, rena dammfria ytor som förvandlar alla ljud till svaga ekon. Jag vill kunna vandra utan hinder från det ena fönstret rakt igenom vardagsrumslandskapet till fönstret på andra sidan. Jag älskar ljudet av höga klackars eko mot bara golv när jag går där. Jag slår dom hårt mot parketten gång på gång på gång i en svajande marschtakt. Och jag har bara ben och bara armar och väldigt lite på mig. Nästan naken skrider jag över stora, öppna ytor, rena och dammfria ytor.

Det är nästan kliniskt rent, säger min man. Kliniskt, kliniskt rent. Ordet har en pervers bismak som tilltalar mig och som får det att kittla mellan mina bara lår.
Min man är bortrest. Han reser mycket i sitt arbete. Det är många viktiga människor som måste träffa min man.
Mina händer söker det svala skinnet som stramt täcker det stela soffskelettet. Det känns som en stor, ofantlig hud mot min hud, som en svällande biceps under en åtsittande T-shirt.

Min man är inte hemma, han reser mycket i sitt arbete. Jag frågar inte längre vart han ska.

Min man sa en gång att vi skulle skaffa en liten hund som kunde hålla mig sällskap när han inte var hemma. Men då sa jag att ingen liten hund i världen - hur liten den än var, skulle kunna ersätta min älskade.
Fint sagt, men då såg min man så märkvärdigt på mig. Och jag fortsatte att säga att en liten hund- hur liten den än var skulle håra ner, dregla på golvet och skita under soffan - jag vet hur små hundar beter sig. Och min man nickade och vi skaffade inte en liten hund.

Jag älskar ytor, stora, öppna ytor. Där kan jag andas lätt fastän stämningen är förtätad.
Spegeln täcker en hel vägg och har guldkant. Den smeker min kropp med blicken och jag vandrar som en modell på catwalken fram och tillbaka framför honom. Det ska va naket i år, det ska va mycket hud och långa ben i högklackat. Och håret ska va stramt och bakåtslickat uppsatt så att inga hårstrån hamnar på golvet. Och ögonbrynen ska va precis så smalt plockade, så elegant flygande som mina är och makeupen ska synas att den finns - det är så det ska vara i år och naglarna manikyrerat perfekta.

Jag ser att hans blick mörknar och buktar när den följer mig. Jag provar att le utan känsla bakom - sådär som modeller gör och som man kan se på bilderna i klädkataloger. Ögonen pressar jag ihop till smala streck för att få mer effekt.
Min man är inte hemma, han reser mycket i sitt arbete och när han kommer hem kan han ha jetlag i flera dagar och vara tvungen att ligga i säng. Och jag serverar honom grapefruktjuice för det sägs att det hjälper och han säger att det finns ingen annan juice som han tycker bättre om än den jag gör. Men det är inte jag utan hembiträdet som pressar den och det vet han också.

Det finns alltid vin i mitt vardagsrumslandskap, i ett svart vinställ och när min man inte är hemma finns det alltid en öppnad flaska. Det vackert röda dansar runt glaset som är tunt och putsat gnistrande klart. En sammetslen ström rinner genom mig och jag blundar och låtsas att man kan se min strupe färgas röd.
Det är många som undrar om vi inte ska skaffa barn, min man och jag. Det hör ju liksom till men jag kan inte fördra tankarna på barn. Barn är otäcka och otacksamma. Man kan ge dom allt det dom vill ha och ändå blir dom bortskämda och bara kräver mer och mer och mer. Barn är som små hundar. Dom hårar och dreglar och skiter.

Min mamma tjatar på mig: Du måste skaffa barn, du måste ha barn, men jag säger till henne att skaffa sig en unge till om hon så gärna vill ha en, fast jag vet att hon passerat klimakteriet för länge sedan. Jag vill inte förstöra min kropp såsom hon har gjort.
Jag röker - jag gör det ibland. Och när jag vill vara riktigt elegant använder jag ett långt, svart cigarettmunstycke. Och jag ser att han, han långt där bakom spegelglaset tycker om att se mig röka, till skillnad från min man. Små, vita, skummande vågor lämnar mina läppar och guppar genom luften. Fräsande bränningar som tunnas ut på vägen och som när de når spegelglaset blivit till bleka, känsliga smekningar som blåser över hans spegelsvala hud. Hans ögon är blanka nu och det är inte av gråt. Jag står nära honom nu, vi står i en dimma av rökpustar och han längtar efter mig nu, efter min kropp och min hud som är bar mitt i hans enorma synfält. Och jag skälver nu, jag darrar, jag är närmre honom nu och han längtar också längtar, men jag får inte nå honom, inga påbörjande smekningar jag får inte ta på honom. Det blir fingeravtryck då, det blir smutsigt, fett kladd, ett smetigt mönster som täcker och förvrider allt.

Jag älskar rena ytor. Rena, dammfria ytor. Stora, öppna ytor där jag får plats.
Min man är inte hemma. Han reser mycket i sitt arbete.
Jag undrar inte längre vart han är.

Av Anna Noren 18 maj 2002 09:22