Limmar fast den döda undulaten

Det ringer på dörren, men du öppnar inte. Det är en av dina principer. Att aldrig öppna när det ringer på dörren. Man vet ju aldrig vem det kan vara. Det är en djungel där ute, ropar grannarna skämtsamt till varandra när de går för att handla. Ta det försiktigt menar de, men du tar det på blodigt allvar.

En annan av dina principer, den här tillvaron är inget skämt. Så du stoppar knivskaftet i munnen och tar machetan i handen innan du hugger dig fram - genom bakgårdens djungel - ner till Konsum.

Om det inte kommer röksignaler från bageriet mitt emot förstås, då går du ut på balkongen och eldar tidningspapper och skickar svar genom att signalera med ett gammalt örngott samtidigt som du med andra handen krampaktigt håller i papprena med morsekoden och ditt personliga skiffer. Du kan ju inte tala klarspråk, aporna tjattrar i träden och det som syns det syns. Väggarna har öron och elementen har munnar, det vet du bestämt och rösterna inom dig tystnar aldrig. En order är en order och den skall åtlydas, tänker du när du först gör honnör och sedan kommenderar dig själv lediga framför spegeln.

Allting faller sönder runtomkring dig, färgen flagnar och rutorna krasas men du gör inget åt det. Man vet vad man har men inte vad man får, svarar du om någon undrar. Bättre en fågel i handen än tio i skogen säger du och limmar fast den döda undulaten på pekfingret. Döda fåglar sjunger inte fortsätter du och sätter på en CD med inspelat kvitter på högsta volym. Borta bra, men hemma bäst viskar du när du sätter dig i fotöljen och far med blicken över 10 hyllmetrar olästa reseskildringar. Blott Sverige svenska krusbär har tänker du och grimaserar i andom över den sura smaken. En svensk tiger står det broderat på bonaden på väggen och du säger inget mer.

Av Öyvind Vågen 14 maj 2002 13:47