Socialförnedringen - Moment 22

Min dotters ekonomi var mer invecklad än jag först trott. När föräldrapengen för den yngsta var slut, hade hon bara barnbidrag och ett halvt underhållsstöd från försäkringskassan. Det var halvt eftersom hon uppgett att fadern betalade för barnen, vilket han alltså inte gjorde. Dessutom hade hon ett lån som drogs automatiskt från hennes konto, med en tusenlapp per månad. Tillsammans blev det 2 500 kr mindre i verkligheten än på papperet. Och hur det var i verkligheten tog socialen alltså inte hänsyn till. Bara hur det såg ut på papperet.

När jag frågade hur hon skulle klara sig utan pengar halva månaden svarade de alltid "Det kan inte vi ta hänsyn till. Hon har själv försatt sig i den situationen".
Budskapet var: Är du så dum att du sätter dig själv i knipa får du skylla dig själv. Då är du för dum för att få hjälp från oss.

Vi hade haft ett möte med de två assistenterna i mormors lägenhet. Som vanligt hade det inte gett något påtagligt resultat. Bara prat och prat. Min dotter tog barnen och gick ut. Jag bad då att få ett enskilt samtal med assistenterna och de stannade kvar. Jag ville försöka förstå hur de tänkte och tyckte och varför det var så svårt att få hjälp.

Långsamt, under samtalets gång fick jag klart för mig att de inte litade på min dotter. Hon hade uppfyllt de två tidigare kraven att anmäla sig som arbetssökande på arbetsförmedlingen och att anmäla barnen till dagis. Men hon hade inte uppfyllt det tredje kravet. Hon kunde inte få hjälp om hon inte anmälde barnens far till försäkringskassan och talade om att han inte betalade underhåll till barnen.

Jag förklarade för dem varför hon hittills inte hade gjort detta. Hon ville inte att han skulle bli skyldig pengar hos kronofogden. Han studerade och levde på studielån och hade inget överflöd. Hon var rädd att han inte skulle kunna betala, helt enkelt. Hon ville inte bli osams med barnens far, genom att skuldsätta honom hos kronofogden.
De förklarade för mig att sådana hänsyn fick hon sluta upp med. Det gällde att välja mellan att skydda barnens far eller att se till att hon själv och barnen skulle få matpengar. Hon kunde inte göra både och. Anmälde hon inte honom till försäkringskassan så skulle hon och barnen bli utan matpengar, ja all hjälp överhuvudtaget. Hon hade inget annat val som mor än att välja barnen, även om hon riskerade att bli ovän med deras far. Dessutom, förklarade Asta, kunde de inte tolerera att min dotter fortfarande var gift med barnafadern, trots att hon anmält sig som separerad och liggande i skilsmässa till försäkringskassan. I värsta fall skulle hon kunna bli återbetalningsskyldig till Fk.

När jag frågade hur hon skulle göra med lånet som drogs med tusen kr varje månad sa de: Hon kan väl skynda sig att ta ut pengarna innan de hinner att dra. Hur det skulle gå till var hennes problem.

Jag lovade att jag skulle prata med min dotter och att det skulle lösa sig. Även dessa krav skulle hon uppfylla.
Vid detta möte nämner jag för dem mina tankar om att den som håller på att drunkna, henne borde man väl först dra upp innan man börjar ställa krav. När man räddat henne kan man lära henne simma. Och jag undrade varför de inte kunde dra upp min dotter först innan de ställde krav. "Om vi hjälpte henne nu skulle hon snart ställa till det igen och det kan vi inte tolerera. Vi måste veta att hon först ändrar sin inställning."

Jag pratade med min dotter och hon förstod att hon inte hade något annat val. Hon skulle skriva ett brev till barnens far och förklara varför hon var tvungen att göra så.
Nu var även detta löst och jag trodde att allt skulle bli bättre. Men ingenting blev annorlunda. Förutom att hon nu fick pengar från försäkringskassan i underhåll för barnen var inget i grunden annorlunda.

Telefonräkningen - Moment 22

Min dotter hade en telefonräkning från tiden hon bodde i sommarstugan på ca 800 kronor. Hon var tvungen att betala den genast annars skulle hon aldrig kunna få ett abonnemang igen. Och telefon måste en barnfamilj bara ha. Man klarar sig inte utan.
Det blev för mig att ringa och böna och be igen.
Svaret blev igen: Skriv en ny ansökan och bifoga kvitto, så får vi behandla frågan.
Återigen tog hon matpengarna och betalade räkningen och jag tog kvittot och ansökan och sprang till socialkontoret och lade det i deras brevlåda för att det skulle gå så snabbt som möjligt. Hon behövde ju pengarna till mat.
Så efter ett par dagar kommer ett brev med följande innehåll: Vi avslår ansökan om bidrag till telefonräkning. Vi ser på kvittot att räkningen är betald. Då anser vi att behovet är tillgodosett.

Detta brev, måste jag erkänna, gjorde mig stum. För att få pengar till räkningen skulle vi alltså uppvisa kvitto. Men när vi sedan uppvisar kvittot avslår de eftersom vi ju förstås redan har betalt. Av matpengarna. Så några pengar är det ju omöjligt att få. Trots att vi inte hade några matpengar. Moment 22, brukar det visst kallas.
Man tror inte att detta kan vara möjligt. Inte i Sverige. Man tror att man befinner sig i en morbid skräckfilm. Man känner riktigt hur lite man är värd. När man kan få ett sådant brev är man inte mycket värd. När jag skriver detta mår jag inte bra. Jag får åter tårar i ögonen. Jag känner återigen hur maktlös och tillplattad jag kände mig då och fortfarande känner mig nu.

Varje gång jag gick från socialkontoret mådde jag så dåligt, att jag var tvungen att gå in i affär och handla något för att få känna att de i kassan såg mig som en människa. Då var jag kanske en människa i alla fall.
Sverige, vad har hänt med Sverige? Har vi fattiga blivit främlingar i vårt eget land? Varför behandlas vi som paria, utstötta, spetälska, oberörbara? Och igen frågan: Vem bryr sig?

Naturligtvis tog matpengarna slut och jag ringer desperat en fredagseftermiddag till Asta. Jag säger att min dotter måste akut ha matpengar nu inför helgen. Skriv en ny ansökan säger hon. Jag har ju skrivit en ansökan och fått den avslagen säger jag. Det kan jag inte ta hänsyn till, skriv en ny ansökan. Då brister det för mig. Jag kan nästan inte hålla gråten borta. Det tycks hon höra och då, först då, ger hon med sig. Hon ska skriva en rekvisition till en matbutik. Men det blir bara pengar till barnen, poängterar hon, inget till deras mamma.
Varför måste jag gråta för att min dotter skulle få dessa pengar? Antingen har hon väl rätt att få dem, eller inte. Ska man behöva gråta för att få den hjälp man har rätt till? Och varör fick inte mamman rätt till mat?
Fortsättning följer.

Av Monica Bodling 12 maj 2002 11:15