Alteregot I En Bild

Att man har gjort allt man har kunnat för att skrapa av sig de där orden, de som skulle förgylla, göra vackert, sagolikt, spännande och värt att leva för.
Att man skrapade dem av sig, ett efter ett, för att lära sig se verkligheten som den är.
Och i verkligheten finns inga stora ord.

Så jag är ren nu. Lever i gränslandet mellan subtilt och vulgo.
En sådan som har sett Jesus och låtit bli att ta emot honom
och tror på kärleken i människan och ändå kan gå på krogen utan behå och plocka upp män utan namn.
En sådan som har blivit ren. Ren och inte på låtsas.
I mig finns inga omskrivningar längre.
Jag säger vad jag känner, tänker och jag säger det för att jag vill att det ska delas.
Med stora ord och omskrivningar må jag dela saker i ölskum,
i ytskiktet av min Cosmo, min GT, min Vichy Nouveau Vitamin; i varenda kolsyrabubbla lovar jag att säga lustiga ord, stora ord och omskrivningar som förvrider. Men inte här. Här är jag inte på låtsas.

Ikväll tänker jag på London. På Fia som blev Spacegirl
och slängde vapnen när hon gick genom Camden
och stal sina solglasögon för £3, £5 och £7,5.
Hur hon blev mer och mer Spacegirl för varje ny
ton på glasen, lila, blå, turkos, rosa.
Hur hon haffades plötsligt, blev rädd för att dö
men istället blev inbjuden till en fest för
the Rich and the Glamourous.
Och som hon log. Och som hon lät bli att gå på den festen.
Eftersom den inte var för henne.
Istället gick hon i St Jamess Park när solen gått ned
och lärde sig att älska över haven. Svarta svanar i vattnet
och ljus och ljus och ljus för hela London lyser innan pubarna stängs och allt var vackert och blått och svart och tonerna på glasen gjorde ljusen till ett spektrum av
tusen och tusen färger om hon kisade.
Och det gjorde hon.
I London kisade Fia. Hon lärde sig att inte se ordentligt,
trots att hon redan då hade börjat skrapa av sig orden.
För hon hade ännu sagoskimret i det där spektrat av färger.
Det satt i en etta i Bagarmossen och tittade med sina djävulsögon på Discovery.
Så mycket visste hon om magin som fanns i livet.
Så mycket visste hon då.

Så i London gick hon nattetid i Soho och drack sina Cosmos, GTs, öl och hämnades genom att stjäla telefoner från turistande fransmän som stal hennes stulna solglasögon,
och ringde long distance till sagoskimret som satt i Bagarmossen och var Spaceman med
djävulsögon, kyla och förakt.
Och hon sa att hon älskade honom och hon hörde hur han lät, hur trött han blev, hur viktigt det blev för honom att hon lade på genast eftersom samtal över haven är så dyrt.
Och hon lade på, hon återlämnade telefonen och hon hånglade med den turistande fransmannen utan namn i Soho och hon kände det då.
Hur det känns att vara en sådan som flyger.
En sådan som var ren. Och inte på låtsas längre.
En sådan som Spacegirl.
En sådan som det inte rörde i ryggen hur många engelsmän som passerade med drinkar
eller turistande fransmän utan namn med kyssar utan smak.
Eftersom hon visste hur man älskar över haven.
Utan att vara på låtsas.
En sådan som kunde göra allt i hela världen och aldrig kunde falla omkull.
Eftersom hon kunde flyga.

Bakom rosa solglasögon är gråten fortfarande gråt.

Jag har slutat bära solglasögon nu. Har väl skrapat av mig dem som jag skrapat av mig orden.
Och det enda jag saknar är spektrumet av tusen färger,
sagoskimret som stiger ur en kärlek byggd på kyla och förakt.
Och jag saknar Spacegirl, nu när jag är tillbaka på jorden igen.
Hon som föddes ur de där färgerna,
nya solglasögon varje dag, lila, blå, turkos, rosa.
Hennes blå hår och visionerna av henne i en ljuskägla i staden,
Flemminggatan, Kungsgatan och blåsten i håret,
hon strök det ur ansiktet,
hon andades åtråns tunga andning när han såg på henne.

Det var Spacegirl som sköt fåglar med maskingevär,
när han satt i sin etta i Bagarmossen
och var Spaceman med djävulsögon, kyla och förakt
och inte ringde tillbaka.

Jag saknar henne. Hon kom ur mig. Jag skapade henne.
Alteregot i en bild.
Hon föddes i en bildsal när jag var femton och
i två korta månader när jag var fyllda tjugofyra
blev jag hon.
Det var vackert.
Men gråten var fortfarande gråt.

Så nu. Det finns bara jag.
Ingen Spacegirl, inget sagoskimmer,
inga solglasögon att kisa på världen genom;
lila, blå, turkos, rosa.
Här finns renskrapad hud och ett medvetande
som inte är på låtsas.
Jag fejkar inte längre.
Och med penseln står jag färdig att skapa nästa.
Letar i nakna ord, enkla ord, på gränsen mellan subtilt och vulgo
för att finna nästa person att vara, bli, växa genom.
Men jag är ren nu, utan omskrivningar,
inget puder att dölja acnen med och i bristen
på självets försvarsmekanismer är det svårt att vara
någon annan än jag.
Jag kan inte bli ny, ingenting ändras utan allting förblir;
jag är allt som jag har varit, alla tänkta tankar, alla vägval
och alla öppna sår som aldrig läkts.
Jag är den där tiden i London, män utan namn och jag har sett Jesus
och jag har låtit bli att ta emot honom och jag tror på kärleken i människan.

Det finns bara jag. Inget sagoskimmer
men med penseln klar,
doppad i terpentin, och det finns bara jag.

Jag tror inte jag är rädd.
Ändå är jag så rädd att jag skakar.

---

sprayar fixativ över självporträttet
the End of the World Has Already Been
jag klarar mig

Av Annakarin Josefsson 10 maj 2002 07:28