Socialförnedringen - bemötande

Mormors lägenhet

Det var två krav som ovillkorligen måste vara uppfyllda för att min dotter alls skulle få någon hjälp, utöver de akuta matpengar hon faktiskt fick alldeles i början. Det var att hon skulle anmäla sig som arbetssökande på arbetsförmedlingen och anmäla barnen till dagis. Detta ordnade hon på några dagar.

Lägenhet kunde de inte hjälpa henne med, fick vi veta. Men det fanns ett rum ledigt på Kvinnohuset för misshandlade kvinnor. Där fick min dotter och barnen tillfälligt tak över huvudet.

Mitt i allt vårt kaos blev dessutom min sjukliga mor hastigt sämre och togs in på sjukhuset och fick efter ett tag löfte om att få komma till ett vårdboende. Hennes lägenhet stod då plötsligt tom och hon skulle inte komma tillbaka. Min dotter och barnen kunde då, till vår stora lättnad, lämna den deprimerande miljön på Kvinnohuset och flytta in i sin mormors lägenhet. Det var ju bättre, även om också det var tillfälligt. Så uppkom då tanken på att hon kanske skulle kunna få överta sin mormors lägenhet om socialen ville betala hennes skuld till Hyresbostäder. Vi framförde denna önskan till socialassistenten, vi kan kalla henne Asta, och hon lovade att prata med sin chef och med Hyresbostäder.

Så gick dagar, veckor, när allting tuggades om och om igen, förhalades och förhalades. Möten, telefonsamtal i det oändliga. Inget hände. De gav aldrig något klart besked.

Så, en dag sitter vi allihop i ett mötesrum på socialen med Asta och en annan assistent, Britta, och försöker prata medan barnen stojar omkring oss. Då råkar jag av en händelse nämna adressen till min mors lägenhet.
Då säger Asta med förvånad röst medan hon antecknar i sitt block: Oj, är det den adressen! Det visste jag inte. Jag har ju pratat med Hyresbostäder, men kunde inget göra, för jag visste ju inte adressen.

Just då reagerade jag inte så mycket på detta uttalande, upptagen som jag var med att försöka hålla barnen lugna. Men efteråt har jag frågat mig om hon är så inkompetent som hon här verkar, eller om hon av någon anledning bara låtsas vara det. Vem som helst inser ju att hon bara behövt ringa till mig eller min dotter för att få rätt adress, om hon nu missat det tidigare. Varför gjorde hon inte detta om hon nu faktiskt ville lösa problemet med lägenheten?

Apotekskvitton

Som hemlös hade min dotter inte rätt till något annat bistånd än pengar till mat och blöjor. Inget annat. Inte ens till medicin. När jag påpekade att även hemlösa kan bli sjuka och behöva medicin, blev svaret som alltid: Det kan inte vi ta hänsyn till.

Min dotter och barnen blev förkylda och behövde näsdroppar, hostmedicin och Alvedon, men hade ju bara de snålt tilltagna matpengarna. Jag ringde och frågade om vi kunde få pengar till medicin.
- Skriv en ansökan och bifoga kvitton, blev svaret.
Vi gjorde så. Vi tog matpengarna och köpte medicin. Jag tog kvittona och en ifylld ansökan och sprang upp på socialen och lämnade brevet.

Vid nästa möte som jag hade med Asta förklarar hon med lugn och neutral röst:
- De här kvittona är värdelösa. Du kan ju ha hittat dem utanför apoteket. Du förstår väl att din dotter måste visa recept från en läkare. Ansökan avslås.
Jag tror inte mina öron. Skulle min dotter behöva söka läkare för att få näsdroppar? Sådant är ju receptfritt, just för att vi ska slippa springa till läkare i onödan. Socialen tycks inte befinna sig i samma verklighet som vi andra.
- Men nu har ju min dotter inga matpengar, sa jag. De gick ju åt till medicinen.
- Det kan inte vi ta hänsyn till, sa hon och lät nästan lite uttråkad. Vår situation rörde henne uppenbarligen inte i ryggen.

Jag ryser när jag skriver det här. Helst vill jag glömma eländet, men det måste komma fram. Det får inte gå till så här. Jag har inga bevis. Hur skulle jag kunna ha det? Skulle jag ha haft en dold mikrofon på mig? Ska hjälpsökande behöva ha det för att bli trodda? Jag vet att detta är oerhört svårt att tro på. Om jag inte varit med om det själv, skulle jag själv aldrig ha trott på det. Innan det här hände hade jag en stark tilltro till den svenska tryggheten och välfärden. Nu vet jag att för de fattiga finns ingen trygghet eller välfärd.

Men detta var bara början. Fortsättning följer.

Av Monica Bodling 09 maj 2002 12:16