Socialförnedringen

Detta vet jag av egen dyrköpt erfarenhet.

Våren och sommaren 2001.

Min dotter, ensam med tre små barn mellan ett och fyra år, blir hemlös. Hon har heller ingen inkomst sedan hennes föräldrapenning tagit slut. Hon har inte lyckats få pengarna att räcka och under det senaste året har hon blivit skuldsatt, ej kunnat betala hyran och blivit vräkt. Försöker en tid, vintern 2000-01, bo i en omodern sommarstuga, men ger upp och kommer till mig i min lilla etta på 30 kvadrat.

Vi, två vuxna och tre småbarn, klämmer ihop oss i ett rum och pyttelitet kök.

Jag försöker hjälpa henne hitta en bostad, genom att ringa till privata hyresvärdar och läsa annonser. Men jag inser snart att ingen vill ha henne som hyresgäst eftersom hon är skuldsatt hos kronofogden. Hos det kommunala bostadbolaget har hon en hyresskuld på cirka 15 000 kronor och innan den är betald är hon inte heller välkommen hos dem. Vi får höra att socialen i vissa fall gått in och betalat hyresskulder och därmed hjälpt folk få en bostad.

Jag övertalar min dotter att kontakta socialen, övertygad som jag är att hon ska få hjälp. För, tänker jag, vem behöver hjälp om inte en hemlös, ensamstående trebarnsmor! Och socialen är ju till för att hjälpa! En bra hjälp i rätt tid och ett vänligt bemötande kan hjälpa den som vacklar att komma på fötter igen. Så tror jag att det ska fungera i vårt trygga, fina land.

Föga kunde jag ana vad som sedan skulle hända...

Våren och sommaren blir en ren mardröm. Vi ber om hjälp, de ställer krav, vi gör som de säger, de ställer nya krav. Vi fyller i ansökningar, vi går på möten. De lovar en sak ena dagen, den andra dagen gäller inte det löftet längre, då är det något nytt som gäller. Så är det hela tiden, dag efter dag vecka efter vecka. När jag inte springer mellan hemmet och socialen med brev och kvitton och blanketter sitter jag i telefon och försöker få tag på dem för att få något klart besked om vi ska få hjälp eller ej.

De säger varken ja eller nej rent ut, utan de slingrar sig hela tiden med tvetydigheter och vaga löften, som strax bryts. Så fort vi har uppfyllt ett krav så dyker det upp nya krav, det ena värre än det andra.

Något vänligt bemötande är det inte frågan om. Vi bemöts med misstänksamhet, som vore vi brottslingar som ville lura till oss pengar.

Det hjälper inte att jag kan visa svart på vitt att min dotter inte har några pengar till mat och blöjor. De svarar varje gång: Det kan vi inte ta hänsyn till, hon har ju själv orsakat det!

Det betyder att om man själv orsakat sin olycka så har man inte rätt att få hjälp av svensk socialtjänst? Så sa de i alla fall till mig.

Men jag ger ändå inte upp, jag tror fortfarande på att vi ska få hjälp. De som behöver hjälp måste väl få hjälp, tror jag.

Tills vi en dag ställs inför det sista, totalt vettlösa kravet. Ett krav som i våra öron är så orimligt, att vi ger upp. Jag inser att vi inte kommer att få någon hjälp. Det är ett krav så orimligt att de själva måste begripa att det är omöjligt. Ändå ställer de det kravet.

Jag kan inte hitta någon annan förklaring än att de från början bestämt sig för att inte hjälpa oss. Nu utdelar de det sista kravet och de hoppas att det ska vara "dödsstöten". Vilket det också blev.

När jag efteråt tänker efter, så kan jag inte annat än tro att de medvetet förhalat allting, så att vi skulle tröttna och de skulle slippa hjälpa oss.

Det otäckaste med den här historien är att jag är övertygad om att de inte behandlade oss mycket värre än de brukar behandla andra hjälpsökande. Och jag tror inte att Norrköpings socialtjänst skulle vara mycket värre än socialtjänsten i övriga Sverige. Och de som söker hjälp är redan tillräckligt ledsna och förtvivlade när de kommer till socialen. De andra hjälpsökande vi såg, gick alla med böjt huvud och sänkt blick, som ville de göra sig osynliga. Och den behandling som de där utsätts för gör dem ännu mer förkrossade, ännu mer kuvade och nertryckta. Förödmjukade. Utanför samhällsgemenskapen. Är det socialtjänstens uppgift att få dem, oss, att känna det så?

Nej, det måste väl vara ett brott mot socialtjänstlagen? Men vem bryr sig om fattiga hjälpsökandes rättigheter, i dagens hårda Sverige?

Jag tycker det rimmar illa med socialtjänstlagens intentioner. Denna lag är i många fall helt verkningslös som skydd för utsatta människor. De har inget skydd mot socialassistenter som "bara gör sin plikt att ej ge hjälp till vanliga hjälpsökande människor, sin plikt att spara pengar åt kommunen." Är det så det ska fungera i Sverige i dag?

Fortsättning följer.

Av Monica Bodling 07 maj 2002 10:02