Flummer om du inte har någon titel

Jag kommer inte bli något konkret efter mina högskolstudier.

En jävla flummer.

För några helger besökte jag en trevlig liten fest i Uppsala. Det var en vän som bjudit mig till det förlovade studentlandet. Till Djäkne var vi bjudna och lite sådär småpirrig klev jag in i en riktig studentlya.

Pirrig och artig som jag är tog jag sällskapet i hand. Efter den långa proceduren knölade jag ner mig i soffan bredvid några söta töser. Medan jag satt och bannade mig själv för att jag inte kom ihåg ett enda namn fortsatte deras samtal. Ord som feber, lungor, spruta, influensa, lik, 39 graders feber, snuva ekade gång på gång i det lilla rummet.

Ja, kanske inte så svårt att räkna ut var jag hamnat.

Läkarfest.

Ickestuderande som jag är för tillfället var jag redan innan festen något nervös. Hade tidigare hört att "läkarstudenterna är minsann ena riktiga snobbisar".

Oj oj.

Jag var faktiskt väldigt irriterad på mig själv som hade denna fördom och dessutom var lite nervös på grund av den bör kanske tilläggas att jag är känd som den "fördomsfria flickan" här hemma i byn.

Hur som helst.

Efter en timme eller två gick det ganska snabbt upp för mig att dessa människor inte alls var speciellt snobbiga. De flesta var ju riktigt trevliga...

Det fanns dock en herre som inte hörde till de flesta, åtminstone till en början.

Han uppfyllde nämligen en av mina fördomar.

Denna herre kom fram till mig efter några timmars småkikande och presenterade sig.

Vi började med de vanliga artigheterna;
Vad heter du?
Var bor du?
Hur känner du Sara tjejen jag följde med? Och förstås.

Vad pluggar du?

Oj.

Först förklarade jag att jag inte pluggade och gick sedan vidare med det roligaste ur mitt liv för tillfället.
"Har precis kommit hem från Australien."

Fortsatte med "i väntan på HÖGSKOLAN jobbar jag extra på ett demensboende och på Hofors Kulturskola".

Högskola. Högskola. Högskola.

Likt en film stannade tiden upp och allt gick i slow motion.

H Ö G S K O L A.

Jag hann inte ens andas innan följdfrågan kom:

- Vad ska du läsa?

Jag vet. Inte en sådan konstig fråga. Väldigt normal egentligen, men jag kände på mig att detta kunde barka väg åt fanders om jag inte höll tungan rätt i mun.

- Kultur och kommunikation. Sa jag.

- Jaha. Vad är det då?

Jadu vet.

- Man kan kombinera ihop olika kurser och få ut olika slags examen. Allt beror på hur jag väljer att kombinera mina ämnen.

- Jaha. Hur ska du kombinera då? Sa han, med ett sockersliskigt leende på läpparna och klapp på huvudet typ.

- Inte säker än. Men eftersom jag gillar debatter och kulturfrågor kommer jag starta programmet med 20 poäng kulturvetenskap. Sedan får vi se. Kanske religion. Kanske historia. Förhoppningsvis genusvetenskap. Och gärna någon kurs i kreativt skrivande.

En låååång tystnad. Föreställ dig en riktig lång paus. En sådan man inte vill ha. En sådan som får varje människa att tappa fotfästet i några sekunder. En sådan som Johan Ulvaeus tycker är spännande.

....................................
..............
.....................

- Men vad blir du då då.... ??? Alltså. KONKRET?
- Öhhh.. Vaddå konkret?

- Ja. Du måste väl BLI NÅGOT? Något konkret. Namn. Titel. Fattar du typ?

Ta-ta-ta-ta. Ta-ta-ta-ta-ta-ta. sjung segerfanfar

Var stark Marita. Håll dig lugn. Samla mod.

-Men man blir inte något konkret i DEN bemärkelsen, sa jag.
Det är ett väldigt brett arbetsområde. Eftersom jag gillar att prata, diskutera samhällsfrågor och skriva finns det många möjligheter, spottade jag ur mig samtidigt som heta eldslågor flammade ur munnen.
- Det är alltså svårt att säga vad man blir KONKRET. Och nej, ingen TITEL om det var det du var ute efter, fortsatte jag.

-Jaha. Låter jävligt flummigt det. Eller så är det du som är väldigt dålig på att förklara.

Snipp snapp snut så var förhöret slut.

Gick in på dasset för att lugna mig lite. Försökte släcka lågorna i munnen.

När lågorna svalnat och jag funderat klart gick den bistra sanningen upp för mig.

Jag är en jävla flummer. Dessutom en okonkret sådan.
Det var vad han menade. Väldigt klart och tydligt.

Jag plockade upp min haka och gick ut igen. Satt mig ner och andades. Försökte förstå vad som precis hänt.

Andhämtningspausen tog dock fort slut då Mr Konkret dök upp. Glöden började åter sprida sig i mina lungor.

- Du, jag måste säga dig en sak jag. Du är fanimig en mycket intelligent tjej du.

Nu förvandlades glöden till heta eldslågor igen.

- Och Guud vilken fin blus du har. Verkligen ovanlig. Föresten sa du att det var musik du höll på med? Du skrev också va? Föresten vad är Sourze? Hur var det i Australien? Vad skriver du? Hur som helst verkar du vara en mycket intelligent tjej, med huvudet på skaft.

Men lilla Mr Konkret. Vad nu då? Vaddå?

Svarade något syrligt på hans frågor och fortsatte sedan läsa i homeopatiboken.

Men han fortsatte och fortsatte. I all oändlighet. Han berättade djupa, mörka hemligheter om sig själv som tydligen ingen annan i klassen visste om. Han berättade hur jobbigt att han tyckte det var med alla titlar och benämningar på folk. Alla var ju "liksom lika". Han berättade om jobbiga släktingar som var såååå nöjda över hans yreksval.

Vid det här laget hade faktiskt eldsflammorna svalnat och jag lyssnade snällt.

När jag återvände från Uppsala försökte jag få kläm på den inträffade situtaionen.

Jag blev tyvärr inte alls förvånad när min fördom uppfylldes. Kanske blev jag förvånad när någon så klart och tydligt klargjorde för mig var i samhället jag stod. Men att fördomen slog in var väl inte så konstigt...
Ok, han verkade ju be om ursäkt sedan kanske alkohol är bra ibland ändå?, vilket på något sätt godtogs, men att han till en början okonkretiserade mig bara för att jag inte i framtiden kommer kunna titulera mig som något inflytelserikt och coolt gör mig otroligt arg och oroad.

Arg för att det fortfarande råder fördomar, klyftor och kommunikationssvårigheter mellan människor enbart på grund av vilken klass, ras, religion, kön man tillhör. Arg för att människor nedvärderar utbildningar enbart för att de inte ger 30 000 kronor i ingångslön, hög status och fallskärmsavtal på flera miljoner. Arg för att titel, pengar och klass är några av de viktigaste ingredienserna om du vill ha makt och inflytande i vårt demokratiska samhälle.

Främst blir jag dock oroad.
Oroad när det fortfarande år 2002 råder enorma klyftor i samhället. Mellan rik och fattig. Akademiker och lågutbildad. Kvinna och man. Svensk och invandrare.
Vet vi inte bättre än så?

Visst, förändringar är på gång. Valkampanjen är i full gång och ungdomar får rösta på internet. Något håller på att hända i vårt samhälle.

Det viktiga är dock att alla orkar engagera sig hela vägen ut vilket jag faktiskt är rätt dålig på. Inte ge upp efter halva. För det är ungdomar som jag och Mr Konkret som en dag kommer att "ta över" detta samhälle.

Det är viktigt att ungdomar redan i tidig ålder blir informerade, lär sig kritiskt tänkande, engagerar sig, får stöd etcetera för att inträdet i arbetslivet inte ska bli en kalldusch.

Läste i en gammal Voice att det startat ett filosoficafé för unga i Stockholm. En superbt bra idé. Filosofi lär ut just kritiskt tänkande och ifrågsättande. Hoppas att resten av Sverige hakar på så vi inte fortsätter trenden att behålla de "pålästa och duktiga" i den stora huvudstaden. För kom ihåg att det var mestadels människor ute på landsbygden som röstade på Le Pen i det franska valet. Förmodligen har inte kunskap och kritiskt tänkande nått dem.

Kunskapen om klasskillnader, jämställdhet, politik och samhällsfrågor måste kom ut till människorna i hela landet om alla ska kunna få sin röst hörd.

För att kunna kämpa emot fördomar och nedvärderingar som de jag stötte på måste man våga ifrågasätta. Det gör man inte om man aldrig fått chansen att träna på det.

Så ni som bestämmer där i Stockholm. Se nu till att inte dra ner något mer på resurserna i skolorna. Skolan är viktig.

Skolans salar bör myllra av engagerade och ifrågasättande lärare. För bland lärarens uppgifter ingår det en slags förberedlse för arbetslivet och det demokratiska samhället. De som forslas ut ur skolan kan i framtiden bli våra nya makthavare.

Makthavare som förhoppningsvis inte kommit dit på grund av pengar och titel utan tack vare kunskaper, hårt slit och kritiskt tänkande.

Ok. Jag är nog ingen jävla flummer. Det vet jag. Men att bli kallad för något sådant är rent ut sagt förbenat värdelöst.

Det är SÅ nedvärderande. Men då har jag ju haft den turen att jag i min skola lärt mig kritiskt tänkande så jag gick inte på det...

Av Marita Söderström 06 maj 2002 17:27