Vetenskapstron, vår tids fundamentalism

"Att förneka att en evolution lett till livets mångfald är ett påstående på samma nivå som att inom historieämnet försöka förneka att romarriket, det forntida Egypten etc ... har existerat."

Exemplet är mycket väl valt fast antagligen oavsiktligt, eftersom de teorier som handlar om ursprung är historiska teorier. Att konventionell naturvetenskap kan uttala sig med stor säkerhet i många frågor, beror på att man där studerar sådant som kan upprepas obegränsat. När det gäller ursprungsteorier, som teorierna för universums, livets och arternas uppkomst, vilka behandlar icke upprepbara fenomen, kan man i bästa fall komma med rimliga och kanske till och med troliga förklaringar.

Men en rimlig förklaring behöver inte vara sann. Att den är rimlig visar bara på möjligheten att den kunnat äga rum, men bevisar inte att den verkligen ägt rum. Den avgörande skillnaden mellan evolutionsteorin och andra historiska teorier är att i det senare fallet så finns oftast skriftliga urkunder. Att vi vet så mycket som vi vet om romarriket beror på att det finns mängder med samtida dokument. Hur mycket skulle vi veta om inga historiska urkunder fanns och vår enda kunskap byggde på fynd av skelettdelar, rostiga vapendetaljer etc? Inte mycket. Det vore som att försöka rekonstruera handlingen i Tolstojs "Krig och Fred" utifrån fem på måfå lossrivna sidor ur denna digra bok.

Att ställa sig tvivlande till evolutionsteorins absoluta sanningsanspråk kan därför inte jämställas med att förneka romarrikets existens. Att kalla evolutionen ett "historiskt faktum" är ett praktexempel på pseudovetenskap. Vetenskap utgör, som vi sett ovan, tolkningar av fakta. Samma fakta kan alltid tolkas på olika sätt. Den tolkning man väljer beror på vilken bakomliggande världsbild man har. Detta gäller även ateister!

Som absoluta bevis för evolutionen anför evolutionister ofta utveckling av antibiotikaresistens hos bakterier och liknande. De anförda exemplen visar att en redan existerande art har förmåga att anpassa sig till en förändrad miljö. Det förnekar skapelsetroende inte på något sätt. Denna begränsade förändring, som ibland kallas mikroevolution, är att jämföra med växtförädling och avel. I det senare fallet är det människan och inte naturen som står för urvalet. Var och en som har erfarenhet av avelsarbetet vet att det tycks finnas gränser för hur stora förändringar man kan åstadkomma på detta sätt. Då en art avlas för hårt blir den så gott som alltid mindre livsduglig. Att extrapolera existensen av mikroevolution, och mena att denna bevisar att människan har utvecklats ur en encellig organism, enbart genom slump och naturlagar, är därför att missbruka vetenskapen. Skapelsetroende i allmänhet bestrider inte existensen av en evolution, men man anser att det kan diskuteras hur stora förändringar denna evolution kan åstadkomma.

De olika naturvetenskapliga ursprungsteorierna - darwinism, biokemisk evolution, bigbang etc - utgör på sin höjd möjliga scenarion för hur allting skulle kunna ha kommit till, men utesluter inte på något sätt existensen av en Skapare. På mycket goda grunder kan det dessutom ifrågasättas om dessa "möjliga" teorier verkligen är rimliga. Utan överdrift kan man säga att den materialistiska vetenskapstron kräver betydligt mer tro på det mirakulösa än vad skapelsetron gör. Om en kombination av slump och naturlagar lyckats frambringa så oerhört komplexa strukturer som universum och de levande organismerna, ja till och med varelser som har förmåga att fundera över sitt eget ursprung, då vore detta ett betydligt större mirakel än om allting skapats av en intelligent, medveten Skapare.

Positivismen, som är den dominerande vetenskapsfilosofin inom biologin säger att det enda som har objektiv existens är det som kan observeras vetenskapligt. Allt annat är således pseudofenomen, utan verklig existens. Denna inställning innebär emellertid att man förväxlar verkligheten själv med sina önskningar om verkligheten. Vetenskap och filosofi var ursprungligen uttryck för människans sökande efter absolut sanning. De var hjälpmedel för att få svar på de yttersta frågorna. När filosofer, matematiker och fysiker så småningom, under 1900-talets första hälft, kom underfund med logikens och förnuftets begränsningar, så växte insikten fram att vetenskapliga och filosofiska teorier mer handlade om vår kunskap om verkligheten än om verkligheten själv, eller som en av 1900-talets mest berömda fysiker, Niels Bohr, uttryckte det, "Vetenskap handlar inte om det som är, utan om det vi kan veta om det som är".

Den som förutsättningslöst försöker finna sanningen, måste därför vara öppen för att denna sanning kanske ligger bortom vad förnuft och logik kan förstå och förklara. Att av "vetenskapliga skäl" utesluta möjligheten att universum, livet och människan är resultatet av en intelligent och medveten skapelse, innebär att vetenskapen inte längre utgör ett objektivt sökande efter sanning, utan att vetenskapen blivit slav under en filosofisk doktrin - materialismen. Dess uppgift blir då inte längre att förutsättningslöst söka närma sig sanningen, utan att bekräfta våra förutfattade meningar!

Den värld som naturvetenskapen alltmer uppenbarar, är en värld full av skönhet, komplexitet och fulländning. Trots att vi idag till stora delar vet hur livet är uppbyggt och fungerar, har vi ännu inte på våra laboratorier lyckats sätta ihop ens den enklaste levande cell. Alla världens nobelpristagare tillsammans har således inte klarat av att ens kopiera det som naturen anses ha åstadkommit genom slump och blinda naturlagar. Tittar man på universums egenskaper finner man att de verkar perfekt intrimmade för att tillåta existensen av liv. Skulle t ex elektronens laddning skilja sig med bara fem procent från sitt nuvarande värde, skulle inga kemiska föreningar kunna existera. Liknande gäller för hundratals naturkonstanter. Detta, och mycket annat, har fått många, många fysiker inkluderande nobelpristagare att tro att det måste finnas en intelligens bakom allting. Den 15/9 1992 skrev t ex astronomen Peter Nilsson följande i Svenska Dagbladet:

Vi vet idag att universum fungerar som om det vore konstruerat på det mest sinnrika och avsiktliga vis - som om universum vore frambringat av en intelligent, övermänsklig, allvetande skapare. Fysikens och kosmologins utveckling under de senaste åren har bara förstärkt detta intryck.

Längre än så kommer förstås inte vetenskapen. Huruvida universum verkligen är frambringat av en intelligent skapare eller ej, är ytterst sett en trosfråga. Ovanstående visar dock mycket klart att tron på en Skapare, knappast kan betraktas som en blind eller oförnuftig tro!

Av Krister Renard 30 apr 2002 12:26