Le Pen - inte så konstigt, del 1

Frankrike är fortfarande i chocktillstånd efter förra söndagens presidentval. Manifestationer organiseras varje dag over hela landet. I lördags demonstrerade över 200 000 människor, varav ca 40 000 bara i Grenoble, min lilla stad med cirka 200 000 invånare. Budskapet i manifestationerna är att alla ska rösta på söndag, fastän valet man står inför enligt många är ett val mellan pest eller kolera.

Av tradition vill Frankrike gärna tro att man är en supermakt med kultur, språk och värderingar utan motstycke. Man har sedan landsfadern de Gaulle återtog makten 1958 och instiftade "den femte republiken" haft en konstitution som syftar till att manifestera Frankrike utåt som en stark och enad nation. Konstitutionen fastställer ett politiskt system där man har en president, en stark man som representerar nationen utåt, skakar hand med Bush Jr, spränger atombomber i Söderhavet och förför det internationella samhället med snack om republikens värderingar frihet, jämlikhet, broderskap Idén är att behålla Frankrike mäktigt och enat under en person en man. Denna man väljs inte samtidigt som man väljer partier som ska sitta i riksdagen. Däremot är det resultaten av riksdagsvalen som avgör vem som styr Frankrike inåt, det vill säga premiärministern. Dessa två herrar styr sedan landet tillsammans, presidenten sköter främst om internationella frågor medan premiärministern försöker leda en regering och föra en inrikespolitik.

Inte helt oväntat så kan ett valsystem där dessa herrar inte väljs samtidigt, och där presidenten väljs utifrån sin karisma och sina personliga egenskaper snarare än utifrån politiken han vill föra, få underliga konsekvenser. Sedan 1997 har Frankrike således haft en president från höger, Jacques Chirac, och en premiärminister, Lionel Jospin, som är ledare för socialistpartiet... När det så blev dags för presidentval så var alla på det klara med att slaget skulle komma att stå mellan dessa två herrar. Men nu blev det ju inte riktigt som man hade tänkt sig...

Första omgången i det franska presidentvalet är en besynnerlig historia där alla kandidater som lyckats skramla ihop 500 signaturer från landets borgmästare har rätt att ställa upp. Detta år, 2002, lyckades 16 kandidater presentera sig, bland dessa förstås de "stora namnen", men även nykomlingar, extremister till höger och vänster, moralister, kvinnor, ekologister, knarkliberaler samt en kandidat som tycker att jakt och fiske är de viktigaste politiska frågorna.

Hur kunde då det omöjliga ske, att Jean-Marie Le Pen, 73-årig högerextremist, grundare till och ledare sedan 1971 för det främlingsfientliga och högerextremistiska partiet "Le Front National", blev den kandidat som tillsammans med Jacques Chirac gick vidare till den andra valomgången som ska hållas den 5 maj?

Förklaringen är rätt enkel. Frankrike befinner sig i en demokratisk kris, som går långt tillbaka i tiden men som växt sig starkare med tiden och som nu fått oanade konsekvensker. En möjlig orsak kan härledas till den politiska vänsterns prestation i regeringsposition under 1980-talet.

1981 valdes Francois Mitterand till president, och landet fick, trots en lång tradition av en stark, men dock splittrad vänster, sin första socialistiska regering. En hel generation, som hade stått på barrikaderna under studentrevolten 1968, grät av lycka och såg Mitterand som Frankrikes framtida "frälsare". Men den socialistiska politiken som regeringen kom att föra under 1980-talet, var enligt många snarare en högerpolitik, med bland annat otaliga privatiseringar av nationella monopol exempelvis privatiserades stora delar av public service-systemet. Vidare fick de sociala reformerna inte de resultat man hoppats på, arbetslösheten fortsatte att öka, och besvikelsen var slutligen ett faktum. En vänster som under ett par år lyckats enas splittrades och politiken fragmenterades till förmån för mer liberala tongångar och presidentkandidater från höger. Erfarenheterna från vänsterns stora misslyckande i regeringsposition har lämnat djupa spår i en betydande del av det franska elektoratet som numera hellre röstar extremvänster, höger, extremhöger eller inte alls, istället för socialdemokratiskt.

En annan möjlig förklaring till den demokratiska krisen, är att Frankrike av tradition styrs av en politisk klass, en elit som utbildats till att bli, just det, en styrande klass. se Platon, "Staten"... De utbildas som regel först på ett av de nio institut för politiska studier som går under namnet "Science-Po", sedan går de vidare till en av de "stora administrativa skolorna" mest känd är "ENA- Ecole Nationale dAdministration", dar de drillas i att bli administrativa experter. Märk väl alltså, franska politiker börjar inte sin politiska karriär i ett ungdomsförbund, vilket är mycket vanligt i Sverige utan de körs direkt från gymnasiet i en guldkantad utbildningsspiral uppåt tills de kommer ut som fullfjädrade byråkrater, utan egentlig arbetslivserfarenhet eller praktisk politisk erfarenhet.

Frankrike påstår sig ha ett meritokratiskt utbildnings-system, där de bästa lyckas, men jag skulle snarare vilja påstå att det är ett aristokratiskt system, där de som har det bäst förspänt fran början når högst. Studerar man andelen studenter på Science-Po-instituten som kommer från "de övre samhällsskikten" så landar siffran på över 80 procent. Andelen invandrare är uppskattningsvis inte mer än två procent. Konsekvenserna av ett sådant utbildningssystem är att politikerna ger intryck av att komma ifrån och verka väldigt långt ifrån sina väljare samt att de inte representerar den kulturella och sociala mångfalden i landet. Dessutom är de ofta inte "engagerade" i den bemärkelsen som vi talar om i Sverige, utan det är fullt normalt att i Frankrike engagera sig politiskt som 40-åring. Olyckligtvis är det även så att politiker allt som oftast har mer eller mindre ohederliga affärer för sig vanligtvis handlar det om korrumption och de tycks som regel mer intresserade av personlig framgång och en plats i historieböckerna än av att förändra ett Frankrike som tycks bli alltmer socialt traumatiserat.

Så till dagens situation och den första valomgången som gick av stapeln förra söndagen. Nar första valresultaten publicerades kl 20.00 stod det klart att Chirac fått cirka 19 procent, Jospin cirka 16 procent och LePen cirka 17 procent. Då brast mången fransman i gråt, ty det var rekord, fast åt fel håll, på alla fronter. Nästan 30 procent hade inte röstat alls, aldrig har en sittande president fått så få röster, aldrig heller en premiärminister, aldrig har extremhögern, som representerades av två kandidater från Front National fått en sammanlagd röstandel som nästan tangerar 20 procent, aldrig har det socialistiska partiet fått så lite stöd. Endast en gång tidigare har den andra valomgången som innebär att man väljer mellan de två kandidater som fått störst procentandel i första omgången inte bestått av en kandidat från höger och en från vänster. 1969 stod valet mellan två högerkandidater.

Kort sagt en katastrof - extremhögern fick fler röster an den sittande presidenten! När det stod klart att LePen gått vidare till den andra omgången så deklarerade Jospin att han slutar som politiker och nästan alla presidentkandidaterna uppmanade i TV det franska folket att rösta på Chirac i den andra omgången. Tänk att se alla vänsterkandidater stå i TV och uppmana folk att rösta på en politiker som Chirac! Snacka om att välja mellan pest eller kolera...

Av Christina Weibull 30 apr 2002 10:38