Den första frigörelsen

Själv tycker jag att man ska använda sin verbala förmåga, men ibland, då räcker inte orden till för vad man känner, i bland är vederbörande som man riktar sina känslor mot, helt enkelt ursäkta mitt ordval så jävla dum i huvudet att inget annat funkar, än att slå dem på käften.
Den innehåller även som ni har förstått en del svordomar, men de hjälper till att förstärka mina känslor, och jag kan inte tänka mig att det är något ni inte hört innan.

Den som läste min förra artikel "Till dig som förstörde mitt liv" känner ungefär till min mellanstadietid, och har ett hum om min högstadietid. Den här handlar om den första frigörelsen, om att slå sig fri från gamla minnen, och att våga gå med huvudet högt.

Det fanns i min klass en pojke, som jag var dödsförälskad i, men eftersom jag var äcklig och ful, så skulle denne pojke aldrig komma på tanken att vara lika dödsförälskad tillbaka, nej inte ens lite. I stället så mobbade han mig, svårt.

Och pojken var ju "coolingen" i klassen, så vad kunde man göra när man var 11? De "coolas" röst var lag. Denna pojkes mamma var hjärnskadad och låg i koma, därför tyckte jag synd om honom, även om jag samtidigt hatade honom. Jag hade minsann fått lära mig att barn som inte hade några mammor, eller pappor, var det synd om. De skulle man inte reta. Synd att alla barn inte var lika väluppfostade som jag...

Hur som helst bytte skitungen klass efter nian, så då slapp jag den jävla sprätten. Men, allt är ju inte frid och fröjd, en dans på rosor, en picnic i kohagen, rosa moln och allt vad det heter, pojken hade minsann skaffat sig en skittuff liten kille som polare i sjuan, han var nog snäppet värre.

Han brukade jaga mig och andra olyckliga på skolgÅrden med sin moppe, och skrika hora för full hals en gång ramlade han, det var verkligen skitroligt, men det hör inte till saken. "Dassdopning", som folk brukar tro bara händer i amerikanska highschool-filmer från 80-talet, eller i "Freaks and geeks", var vardag. Jag var hyfsat bra på att springa, så jag råkade nog bara ut för det en gång, men de andra, lite tyngre barnen som var retade just därför hade otur.

Denne unge man som förövrigt bara var 1.53 lång bättrade sig aldrig, och när Elin började gymnasiet hade hon, förutom en massa hämndlystenhet, nya polare, dessutom en impornerande längd av hela 1.78 och en halv.
Detta kanske inte är jättelångt, men ställ mig brevid den unge mannen med sina 1.53, så kan ni ju själv tänka er.

Under mina två första år i gymnasiet pratade den unge och korte mannen inte med mig, han vågade antagligen inte.
Mobbning var helt ute, dessutom var jag inte "mes" längre ja, under grundskolan delades man in i kategorier, jag var mes, de tuffa mobbade de mesiga och så fanns det glidarna som kunde hänga med alla, och så fanns det de som inte brydde sig: ensamvargarna, och så var det "skejtarna", de sket i vilket bara de fick skejta och bara vara med varandra för evigt, men han, den unge och mycket korte mannen var inte heller trevlig.

Jag och min kamrat befann oss på den lilla stadens disko. Dunka dunka musik och alla var fulla, och jag var dessutom uppretad, och, som tur var inte lika full som alla andra.
Jag var uppretad för att den unge korte mannen hade hängt på min väninna hela kvällen och bara varit så där jävla dryg. Att han bara vågade?!? Tänkte jag, det är min kompis, och han kommer och ens tror att han får prata med henne? Fy helvete vad arg jag var.

Vi var på väg hem, jag var trött och irriterad, och polaren var aspackad och kom inte där ifrån eftersom den unge mannen tramsade med henne.

Till slut gjorde jag det, det hade kokat i mig i fem år, jag gick fram och sprakde honom i röven. Aj, sa han.

Jag och polaren började gå hemåt, då kommer han, en aning försent för att behålla sin heder, och skriker: "Om jag skulle knulla dig, skulle jag använda minst tre komdomer, med riskt för aids alltså."

Och jag bara lade mig ner och asgaravde. Kan ni fatta hur länge han måste funderat på den fyndiga repliken? När jag garvat färdigt går jag helt enkelt bara fram till honom och säger, "du är bara så jäkla patetisk" det är nu jag använder det fula knepet, det man absolut inte får ta till, man går på "den svaga punkten". Patetisk, kan du stava till det? Nej tänkte väl det. Sen puttade jag honom hårt in i muren brevid, och gick.

Han bara stod där som ett fån, gapande som en jävla fisk.

Han hade dyslexi, han kunde inte stava, inte läsa ordentligt. Jag är inte stolt över detta, men det var min frigörelse.

Mitt sätt att kunna släppa honom, gå vidare, kunna se honom i ögonen i skolan, och veta att jag hade vunnit. Nu var han som vek undan.

Det kändes underbart.

Två veckor senare bad han om ursäkt. Inte för vad han gjorde mot mig, och andra under högstadiet, men för vad som hände på diskoteket. "Jag var så full, jag borde inte ha hängt på din polare, och sen sagt så där". Om mitt övervåld sa han inget, i stället skakade vi hand.

Detta var min frigörelse.

Jag har alltid burit huvudet högt sen dess, och aldrig att jag viker undan med blicken för någon.

För jag duger.

Av Elin Thomasdotter Holm 30 apr 2002 10:12