Bättre två kulor i handen än en arabända i sätet

Bakom en glasvägg sitter hundratals färgade människor och väntar på särskild behandling. De misstänks på någon grund för att olagligt försöka passera gränskontrollen. Många barn sover i sina föräldrars knän. Om några timmar kommer de kanske att ropas in till immigrationsverkets lokaler för förhör. Förmodligen blir de placerade på en helt annan flight än de tänkt sig. Eller ingen alls om någon annan förvaring bedöms vara den bästa för att försäkra fortsatt säkerhet och välstånd för det amerikanska samhället.

Genom flygplatsen i Miami passerar nästan alla resenärer på väg från Europa till Centralamerika. Destinationerna i de små länderna är inte lönsamma för direktflyg. Istället lastas passagerare om på mindre flygplan i Miami för vidare transport till sina slutmål. Men först måste alla passera vederbörliga och omfattande säkerhetskontroller. Vi tar oss igenom den första passkontrollen, går förbi glasväggen på rätt sida och tackar för att vi slipper trängas innanför.

I flygplatskorridorerna går alla och tänker på den elfte september, eller nine-eleven som de säger här med tydlig anspelning på sitt larmcentraltelefonnummer. Om man mot förmodan skulle glömma bort domedagsstämningen så påminns man snart av en camouflageklädd marinsoldat med maskingevär i ett fast grepp. Undrar vem han har fått order att skjuta? Hur ser målbilden ut? Mörkhyad yngre man som vägrar låta sig tafsas och klämmas på och höjer rösten mot de snabbrekryterade kroppsvisitatörer som antas fånga nästa terrorist? Nej, han är uppenbarligen bara här för att lugna alla vanliga amerikaner och förmedla tryggheten att kavalleriet är här och har kontroll på läget. Camouflagekläderna hjälper till. Det här är allvar tycks han utstråla.

Framför oss i ombordstigningskön står en europeisk kvinna som inte känner sig bekväm med situationen. Framför alla andra passagerare och mitt på golvet får hon först ta av sig jacka och sedan skor varpå hon blir intimt visiterad. Hon uttrycker sitt missnöje och får ett väl intränat svar, "Yes maam, men ni vill väl inte att någon terrorist skall åka med ert plan?". Efter henne följer ett äldre amerikanskt par, uppenbarligen på väg till några semesterveckor i tropikerna. De lyfter tjänstvilligt händerna, ja närmast med patriotisk stolthet, rakt upp i luften och låter sig undersökas. "Tack så mycket!" säger de när de godkänns och vinkas in i flygplanet.

Värst är det för min kollega som är fullblodsarab. Med det menar jag att han heter Mohamed i förnamn, har ett pass från ett arabland och ser ut därefter. Visitatörerna höjer märkbart på ögonbrynen - detta är vad de har blivit tränade för. En riktig arab. Nu skall vi se om detta är ännu en terrorist! Först gör dem en riktigt noggrann genomgång av handbagaget. Varenda liten pryl plockas fram i allas åsyn. Den bärbara datorn plockas sär i sina beståndsdelar, plockas ihop igen och provstartas sedan. En blyertspenna studeras särskilt eftersom den är längre än reglementet för vassa föremål tillåter. Till slut blir allt i alla fall godkänt och nertryckt i axelväskan igen. Väskan går inte att stänga ordentligt för att prylar putar åt alla håll.

Så är det dags för kroppsvisiteringen. Den största av visitatörerna stegar fram. En svart man vars fettvalkar hänger över livremmen och svettringar under de ljusblåa skjortärmarna. Han har förmodligen rekryterats som arbetslös och fått några veckors utbildning liksom tusentals andra. Skor och kavaj åker av och blir undersökta utanpå och inuti. Mohamed får ställa sig bredbent och med händerna på huvudet. Någon amerikansk kriminalserie där skurk tvingas luta sig mot polisbilen passerar förbi i mitt huvud. Men istället för att plocka fram handbojorna så tar flygplatsmannen ett rejält grepp bakifrån om de arabiska kulorna. Helt oförberedd hoppar kulornas ägare till och låter höra en för ändamålet lämplig svordom. "Sir, försök inte orsaka några problem..!" säger punggrepparen. Korrekt titulerat i alla fall. Tydligen hittar han inga strategiskt placerade rakblad. Efter ytterligare något fingrande konstateras att Mohamed faktiskt verkar vara en ofarlig arab. I alla fall just idag.

På väg in i planet säger flygvärdinnan som vanligt välkommen ombord. "Salaam aleikum!" svarar jag och ler. Det ordentliga äldre amerikanska paret sitter på rad två och tittar frågande upp. "Piloten är arab" säger jag till dem och damen vitnar om möjligt ännu mer. Bakom sitter Mohamed och viker sig dubbel av skratt. Ibland måste man ta amerikaner och deras fobi för omvärlden med en stor nypa humor. Annars blir världen ganska besvärlig att leva i...

Av Peter Holmgren 29 apr 2002 16:58