Till dig som förstörde mitt liv

Och jag hatar dig nu.

På tre år lyckades du förvandla mig, en levnadsglad liten tjej, till en gråblek, rädd, undvikande och livrädd liten varelse. Du skrattade åt mig, den lilla dumma tjejen som inte kom från en lika fin familj som de andra, som inte kunde stava och räkna. Kallade mig dum och efterbliven. Du tog tid på hur lång tid det tog innan jag förstod, stod där med ditt fickur. Skrattande. Jag var tio!

De Andra, som förblev De Andra till jag lyckades befria mig åratal senare, lärde av dig. Det var dina ord, dina blickar, ditt hat, som de använde emot mig. Som om lektionernas pina inte räckte...

Du borde fan betala för allt det du har utsatt mig för.
För alla sömnlösa nätter, rädd för att gå till skolan nästa dag. Du borde betala för mina år av terapi efteråt,
du borde betala för alla sår jag har på, och i, min kropp.
Det kunde lika gärna varit du som höll i kniven.

Du borde betala för all gråt du har utsatt mig för, all gråt du utsatt min mamma för, när du något år senare frågade hur det stod till med mig, och lade till att vilken tur det är att hennes lillasyster blev så lyckad, ja, man kan inte ha tur med alla sina barn. Som för att såra mig ännu mer, vände du min då tioåriga lillasyster emot mig, genom att favorisera henne, tala om för henne hur mycket bättre hon var än jag.

Du borde betala för att jag trodde på dina ord, för tabletterna jag svalde för att jag trodde att min mamma trodde på dina ord. På grund av dig, gick jag omvägar runt De Andra, mina klasskamrater hela högstadiet, gymnasiet. På grund av dig kunde jag inte möta andra människors blickar på flera år. På grund av dig, hatade jag mig själv lika mycket som du gjorde.

Mina, som andras, föräldrar lämnade över oss barn i dina händer, och du utnyttjade det. Har du glömt Janne, som var autistisk? Han, "den lilla cp-ungen", som du kallade honom, minns dig i alla fall, det kan jag lova. Och Peter då, som hade damp? Ja, visst var han jobbig? Honom diskuterade du högt med hela klassen när han var borta, "lille Peter är inte som vi andra, han är efterbliven, det bästa är om ni låter honom vara ifred, lek inte med honom". Ditt försvar var att du var "rädd att han skulle skada oss andra".

Jag vet att du gick till rektorn och sa att om jag skulle komma och klaga på honom, så skulle rektorn veta att "lilla Elin, ja, hon hade en liten tendens att ljuga, ja hon ljög ganska mycket. Inget att ta på allvar."

Du var vår lärare, men det enda jag lärde mig av dig var hur man hatar.

Jag byter fortfarande sida när jag möter dig på gatan, låtsas inte se dig. Jag kvävs när vi befinner oss i samma köpcentrum, jag ryser när jag hör ditt namn.

Ja, jag hatade dig, och fan vad jag hatar dig nu.
Du är skyldig, och du borde betala.
Du är skyldig.

Av Elin Thomasdotter Holm 28 apr 2002 21:14