Tunnelbanetankar

Sitter på tunnelbanan, försjunken i en sladdrig pocketroman som nästan smälter i mina händer. Många resor till och från jobbet har nött sidorna nästintill oigenkännlighet. Hundöronen är många och boken vägrar samarbeta när jag slår ihop den. Den viker upp sig och skriker "läs". Det gör jag. Så även denna kväll, skumpande på blå linje på väg hem.

Jag är på väg att avsluta kapitel 14 där huvudpersonen snart kommer få sitt livs överraskning, naturligtvis utan att själv veta om det. Men jag vet. Bara jag i hela tunnelbanevagnen vet att inom ett ögonblick kommer hela personens naiva världsbild förändras. Jag nästan dreglar när jag flyger fram över sidorna. Tittar snabbt ut genom fönstret - Fridhemsplan. Bra. Jag kommer hinna med huvudpersonens fall innan jag kommer till min station.

En persons fördärv avklarat mellan T-centralen och Solna station. Inte illa när man tänker på det. Jag bläddrar ivrigt till nästa sida så hårt att det blir en reva i kanten. Ytterligare ett ärr i den mörbultade boken. Skit samma - hur slutar kapitlet? Jag läser vidare.

"Blipp".

"IIIIIIHHHHHHH...!!!"

Det blixtrar till när min hjärna slår en volt i sitt trånga utrymme och slår knut på sig själv. Det gälla skriket strax bakom mitt huvud punkterar min arma trumhinna. Skulle jag hålla för näsan och mun och blåsa skulle mina öron förmodligen låta som en pyspunka.

Jag stirrar fånigt omkring mig som en nykläckt kyckling; oförståendes. Var det bromsarna? En baby som klämts i dörrarna? Ett rån?

I spegelbilden från fönstret på andra sidan gången ser jag att ljudets ursprung är en ung tjej i en tjock täckjacka. Hon river upphetsat i sin lilla plastiga handväska som ligger på sätet bredvid. Två av hennes kompisar sitter mitt emot och har hävt sig framåt mot henne och ser lika upphetsade ut. Jag noterar att de alla tre bär täckjackor av samma märke, dock i olika färger. Smart. Man ser ingen likhet alls.

Jag iakttar nyfiket den unga tjejen som sliter i sin handväska. Hon fullkomligt häver ut saker och lyfter över dem i sina väninnors väntande händer. Läppglans. Nycklar. Plånbok. SL-kort. Det här verkar vara rutin.

"Knarkare" är min första tanke. Abstinensens hetsighet. Dock var det länge sedan jag såg knarkare med matchande täckjackor. Kan det vara något som läcker i väskan? Den söta, fruktliknande parfymlukten som får rutorna att imma tyder på det. Tjejen gräver i handväskan, nära extas.

Till slut får hon upp vad hon letar efter - en mobiltelefon.

SMS.

Faran är över. Ingen nödbroms, inget rån. Ett textmeddelande. Jag småler och återgår till min bok.

"Vem kaaaaan det va?" En tonårstjejs retsamma men samtidigt avundsjuka stämma. Jag ignorerar den och brottas istället med en riktigt lång och krävande mening.

"Kaaaaaaan det va Henrik?" Kompis nummer två. Lika inställsam, ännu mera avundsjuk. Jag hostar ljudligt och börjar om med meningen.

Knatt, knatt, knatt. Den unga tjejens fingrar flyger knattrande över telefonknapparna och skriver ett svar under tystnad. Jag närmar mig slutet på meningen.

"Meeeeh... Säg då! Vad skriiiiver han?!" Jag snubblar på mållinjen. Jag suckar och börjar om. Tredje gången gillt.

"Asså, han är ba så hiiiiiimla gullig". Jag stapplar men vägrar ge upp. Stannar upp och hämtar andan. Fixerar på ett ord och fortsätter sedan med dubblerad ansträngning.

"Varför va han inte på matten idag? Ska han komma på festen? Säg åt honom att ta med Ejje!"

Jag vet - ring och fråga honom!?

"Blipp". Knatt, knatt.

"ÅÅÅÅÅÅÅHH!!!" Mitt öra kurar ihop sig och intar försvarsställning. Inget händer. Hon nöjer sig med en dramatisk suck.

"Han skriver att han önskar ja vore däääär. Så hiiiiiiimla söt asså!"

Det är inte för sent. Hoppa av och byt i Västra Skogen.

Knatt, knatt, knatt...

"Ejje fråga mig om ja ska komma på lördag", kontrar någon av de andra tjejerna. Inget svar.

"Asso, det ska bli så jääääääääla kul. Kommer ni ihåg förra veckan? Det gör INTE ja. Var så JÄÄÄÄÄÄÄLA packad." Fnysning till svar. Jag ger upp. Punkten vid meningens slut känns oändligt långt borta.

Knatt, knatt, knatt...

"Meeeeh. Skärp dig. Du va ju på Petter hela jäääla natten juh!"

"MEEEEEH... Lägg av. Va ja junte!"

"Varu juh"

"Fuck you att ja va!"

"PLOPP!"

Plopp?

Jag vrider förvånat på huvudet och tittar i spegelbilden. En av debattörerna petar in ett tuggummi i munnen.

"Blipp."

Såja.

"Ååååhhhhh... Han undrar va ja ska göra ikväll. Va ska ja skriva?"

Inget! Ring honom, ring honom, ring honom, ringhonomringhonomringhonom...

"Skriv att ni ska knulla!"

Hysteriska fniss.

"JAAAA, skriiiiiiv de... snäääälla." Två tonårsrovdjur vädrar blod.

Skriv det, skriv det, skriv det, skriv det... Nej, vänta, RING! Varför bryr jag mig förresten?

"Skriv att du tar me dig två polare!"

Fnissorkan. Mitt nackhår svajar i vinddraget.

Den gamla tanten mitt emot mig med H&M-kasse möter min blick och ler besvärat. Jag ler artigt tillbaks. Dagens ungdomar. Riktiga SMS-huliganer.

Knatt, knatt, knatt...

Solna station. Pust. Jag reser mig upp och går bort till dörrarna.

Knatt, knatt, knatt...

Tåget bromsar in.

Knatt, knatt, knatt...

Dörrarna öppnas. Jag hoppar ut och börjar gå längs plattformen. Dörrarna stängs och tåget tar fart. Förbi mig passerar de tre tjejerna på andra sidan rutan. Ingen av dem noterar oss som går på plattformen. Tjejen som tydligen gillar Henrik håller upp mobiltelefonen framför de andra och visar triumferande upp ett meddelande. Väninnorna insuper ivrigt det livsviktiga budskapet och debatterar redan över ett möjligt svar.

Jag går mot rulltrapporna, lyfter min bok och börjar om. Känner mig oändligt gammal.

Av Niklas Nilsson 24 apr 2002 16:11