Ingen Människa är Illegal

Jag äter potatisbullar i matsalen med mina vänner. Jag går första året i gymnasiet och har precis haft lektion i historia. Plötsligt säger jag: "Tänk om det visar sig att det vi lär oss nu inte stämmer. Att det inte är sanning det som står i våra böcker."
Då skrattar vi alla åt den absurda tanken och åt vidare. Men tanken lämnade spår i mig. Någonting jag har lärt mig under de tio år som gått sedan dess är att sanningen alltid är relativ beroende på vem som uttalar den. Att det inte finns en enda sanning, inte en enda historieskrivning, utan miljontals olika perspektiv.

När jag gick i gymnasiet hamnade jag ofta i diskussioner. Idag är jag glad att jag insåg vikten av att jag beskrev världen och att jag fortsatte att göra det även fast det fanns män som klappade mig på kinden och sa "lilla du". Jag fortsatte att ställa frågor. Frågor som jag kommer att fortsätta ställa så länge jag lever: Vad är en kvinna? Vad är en man? Vad är normal sexualitet? Vad är en typisk svensk?

Några år efter gymnasiet startade jag och några vänner en förening som vi kallade MASE, vilket stod för Mänskligt Ansvar Solidariskt Engagemang. Under omröstningen för Schengenavtalet 1998 lade vi ner mycket tid på att informera människor om Schengen. Det var många som inte hade en aning om vad det var för något. Då var varken politiker eller journalister intresserade av att tala eller skriva om det.

Vi gjorde gatuteatrar och försökte göra folk delaktiga i dem. Vi ritade upp gränser på gatan och hejdade människor som försökte beträda dem för att kontrollera deras identitet. Jag minns speciellt en kvinna. Vi förklarade för henne att hon inte fick gå över de gränser som vi ritat eftersom hon inte hade något pass. Hon blev väldigt arg och sade att hon var riksdagsledarmöte för folkpartiet och hon tyckte inte att det var rätt av oss att kränka folk på gatan på det sättet. Idag är Schengenavtalet med dess gränsdragningar en realitet. Kvinnan fick sig förhoppningsvis en tankeställare.

Några år senare sitter jag i en liten etta i en förort till Stockholm. Jag har en nyfödd bebis i famnen. För några veckor sedan föddes han på Karolinska sjukhuset. När som helst kan polisen komma och hämta honom och hans föräldrar. Myndigheter har bestämt att familjen inte får stanna. De har fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Trots att det är omöjligt för både mamman och pappan att åka tillbaka någon annanstans. Barnet skrattar och gurglar men hans föräldrar mår mycket dåligt. De har inga rättigheter, de har ingen del av det svenska sociala skyddsnätet eftersom gömmer de sig. Jag sitter i soffan och förstår inte hur svenska myndigheter kan bestämma att de inte får finnas i Sverige.

För mig är det viktigt att så gott det går kunna praktisera det sorts samhälle jag vill ha. I mina handlingar, i mötet med andra människor. Det är bland annat därför jag blev engagerad i nätverket Ingen Människa är Illegal. För att jag mötte människor som inte får plats.

Under de år jag har arbetat med asylrättsfrågor har bristerna i Sveriges och EU:s demokrati blivit tydliga och det får konkreta konsekvenser för människors liv. Det är vid gränserna som man upptäcker vad frihet innebär i ett samhälle. Det finns mycket som pågår i det tysta, som finns men som man bara upptäcker om man får känna och se själv.

Av Marit Östberg 24 apr 2002 09:07