Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

En fabel

Skutta tillsammans.
Tänk tillsammans.
Fantisera fritt.

EN FABEL

För bara fem veckor sen var jag en Duracellkanin, en Tarzan, en Hulken.

Som solrosor sträckte sig idéer och förhoppningar upp ur mitt medvetandes mylla och mot förverkligandets ljus.

Jag skulle rösta, jag skulle lösa-klara-bättra... jag belamrade min skolas elevråd med tips, förslag, långa haranger av hoppfulla förslag.

Först var allt bra. Allt gick väl. Mina funderingar, teorier och visst, kanske raljanta tankar bemöttes med flinande ord och IT-tecken för instämmande. Svar som: "Visst, det låter jättebra, det ska vi kolla på" trängdes med , : och andra artigheter.

Jag myste nätterna igenom när jag tänkte på allt positivt, lindrande, uppmuntrande och medmänskligt jag bidragit med. Allt det himmellika jag varit med och skapat.

Tomt som himlen var det. En molnlös midsommarhimmel. Utan sol.

Lustigt, va... Det enda som lyste var det där flinet. Ett hånflin nu.

Jag menar jag trodde... det var så mycket ord som svävade, så många smileygubbar som cirkulerade... Jag trodde.

Jamän! allt skulle ordna sig, kylan i lektionssalarna skulle elementas upp mot det anständiga, basketlånga, brutalt böjliga smörsprutor till knivar skulle tas bort från matsalen, azaleor och ormbunkar skulle pryda korridorer och hjälpa oss mysa, städtanterna skulle älskas för sina fördolda dagliga hjältedåd...

Jamen. Inget.
"Visst, det låter jättebra..." Det lät en massa men ingen basgång eller klangbotten. Tonerna, orden fastnade inte på verkligheten. Bara en falsettrundgång av orerande ordförande, högmodiga moderatorer, avundsjuka lakejer, pretentiösa kronprinsar... Inget.
Nu märkte jag; det som lät så sött och fagert var ju loopat och belagt med sig självt; lager på lager. "Visst, det låter jättebra..."
Jag tror det lät... men de hörde inget.

Jag var en Duracellkanin men jag blev villebråd och nergjord av elevrådsflin. Polerade hobbypolitk-termer.

Om jag tänker på framtiden... elevrådsordförande ska bli statsminister, moderatorn blir kulturminister, lakejerna riksdagsmän; ja-sägare, kronprinsarna oppositionsledare... jag blir trång i halsen.

Men tänk! Fantisera.

Om en Duracellkanin bjuder en ordförandepadda på en bit morot och tuggar i sig en bit själv och svingar upp honom på ryggen och skuttar bort... om han skuttar mot rätt landskap kanske de båda orkar se sig om, skakas om av resan och landar och har lärt sig nåt.

Jag vill det. Jag är fortfarande en Duracellkanin, det är bara det... att öronen slokar och batterisyran svider i maggen på mig.

Tänk! Fantisera.