Solidaritet

SOLIDARITET. Ett ord som alltför många, raderat med knappen delete, ur Svenska Akademins Ordlista. Idag har samhället hårdnat. Det finns alltför få som bryr sig om sin nästa, och ord som empati, omtanke och medkänsla kan allt färre stava till.

De lätta jobben finns inte längre och kan du inte bli civilingenjör och civilekonom samtidigt, innan tjugofemårsålder, så har du ingenting på arbetsmarknaden att göra. Du är redan död!

Lärlingsjobben finns inte längre. På de praktiska människorna är det nästan skottpengar. När de visar sig, skallar ropen och ekon hörs tydligt:
"IT! IT! IT!" efter dem. Egoismen frodas och inte ens "Round Up" rår på den. "Ta för dig, skit i andra", är idag en alltför vanlig slogan. Inte ens facken vet vad solidaritet står för. Jo, vart fjärde år när det är val. Då är alla välkomna, även samhällets utslagna. Kan du inte komma till vallokalen, ring bara så kommer vi, men bara idag. I morgon är det som vanligt igen.

Visst var det förr tungt och slitsamt för många grupper - dålig lön, sjukdomar och i många fall ett uselt boende. Men... man brydde sig! Fanns det någon med ett handikapp, fysiskt eller psykisk, så ordnade en släkting eller en vän ett enkelt jobb på någon av stans stora arbetsplats - ett lätt städjobb, packhjälp i lagret...

Vad personen ifråga gjorde var inte det väsentligaste, utan att han var en i gänget. Han jobbade som alla andra 07-16. Hade fikapaus och lunchrast. Kunde varje vecka med stolthet hämta sin lön. Han tillhörde samhället, var en i gemenskapen och i hans ansikte lyste ordet solidaritet som den vackraste orkidé.

Solidariteten finns mellan ombudsmännen. Deras paroll på första Maj lyder, mycket enkelt: "Mer till oss!" Politikerna har låst i sig på sina rum. När de inte "sover" sammanträder de. Blir inget gjort, får dom dagligen fika som samhället bekostar och i deras tjocka plånböcker trängs kontokorten - hånleende. Dessa valda vägrar att tala med oss vanligt folk. Vaddå, sjukvården, barnomsorgen, skolan, äldrevården - dålig, usel?? "Vi känner inte igen din beskrivning."

Det är klart ni inte gör, när ni aldrig befinner er ute i verkligheten bland oss fotfolk, ni som kallas elit och som alltid vet bäst och har svar på alla frågor. Misstron växer, färre och färre röstar, ungdomen skiter i er... Tennsoldater, det är vad ni är. Stela, orörliga. Gjutna i formar och helt oflexibla. Om ni åtminstone varit geléråttor, fanns det ändå en liten chans till en viss rörlighet.

Finns det plats för de unga och de äldre i dagens samhälle som består av ett vältränat A-lag med väldigt få reserver. Resten spelar i korpserien - utan fotbollsskor. Jag minns den gamla damens ansikte från teve. Ett ansikte med rynkor, men ett ansikte som levde med vaksamma ögon, och hennes röst var klar och tydlig:
- Ni unga betraktar oss gamla som objekt - gamla inventarieföremål. Kan ni inte förstå att vi också har känslor. Vi vill få kramas, få känna en varm hand smeka kinden, få le, få skratta, få älska, få gråta... Vi vill inte ha medlidande utan respekt!

De tio personsiffrorna visar din fysiska ålder, men säger inget om din själsliga ålder - din inre ålder - vilket betyder att många unga idag skulle sitta på "hemmet" då de själsligt sett är väldigt gamla, - till och med döda.

En månad senare intervjuades en ung tjej på 18 år. Hon var fysiskt frisk, men hennes inre hade kapitulerat. Det fanns ingenting att leva för längre. Hon hade testat och prövat allt - sex med män, med kvinnor, både och, droger, sprit...
Hon var dötrött på livet. Det fanns ingen framtid för henne, trots att hon bara var 18 år. Och återigen besannades den gamla sanningen: "Som skolan, barnen och ungdomen mår, så mår också samhället."

Än finns det tid att göra helt om, men det brådskar. Om inte, är jag rädd för att vi är förlorade som människor. Det finns helt enkelt ingen plats och ingen anledning länge att existera, för detta som kallas människosläktet. Så enkelt är det faktiskt!

Av kjell ekborg 21 apr 2002 16:57