Alkoholistbarn - kom till mamma

Får man säga så? - ett oönskat barn. Ett oönskat vuxet barn.

Egentligen är jag ingenting. En ingenting med ständig ångest och året-runt-depression. Ingenting. När jag var liten hände det egentligen inte så mycket. Min mamma var aldrig hemma, min styvpappa var en alkoholist och knarkare och gud lystnade aldrig till mina böner. Och varför skulle han? - jag är ju ingenting.

Är det dumt att kalla gud för han? Han kanske är den, eller varför inte det? En hon kanske? En feministisk hona... Jag tror inte på gud. Varför skulle jag? Hade han lyssnat kanske jag hade varit någon idag. Jag VILL vara något. Någon. Den som alla säger - jaha, är det HON du menar - om. Men i stället är jag ingenting. Fattaru, ingenting.

Men jag lovar, det är ett jättejobb att vara ingen alls. Som ingen måste jag vara osynlig. Det är inte lätt. Att inte utmärka sig. Hur ska jag kunna vara ingen om jag är en rebellisk feminist?

Jag tror inte på något - inte på något alls. För att jag finns inte.

Åter till den tragiska barndomen. Bara en undran? Tycker inte de flesta att deras barndom varit tragisk? Men i alla fall så var MIN den hemskaste av dem alla. Detta kallas visst för patetisk självömkan. Men vad fan vet jag? Jag är ju inte någon. Jag är inte smart. Vet ni varför? Vore jag smart skulle jag inte sitta här nu, inte sant? Vore jag smart skulle jag vara någon, någonstans. Men istället sitter jag här nu, dum i huvudet, tom i huvudet. För att jag är dum. Jag är oren.

Vet ni vad ett maskrosbarn är? Nej, jag är inget maskrosbarn, hade jag varit det hade jag ju inte varit dum, eller hur? Trodde ni att jag var ett maskrosbarn så vet ni inte vad ett sådant barn är! Då ska jag berätta det för dem som inte vet. Ett maskrosbarn har klarat sig ur en förjävlig barndom och är mycket stark. Har aldrig prövat droger eller smygrökt i korridoren på högstadiet. Jag är inget maskrosbarn. Jag har gjort det där. Vet ni att det finns ett stipendium för maskrosbarn. Fattar ni? Som om de skulle behöva ett stipendium, det är ju jag, som nolla, som skulle behöva det. Men ooops, jag glömde, jag är ju ingen alls.

Jag kan inte leva för evigt. Vad finns det då för mening att leva?

I nästa lilla kapitel ska jag, du och alla andra ANTA att jag är någon, någon speciell. Vi ska bara anta det. För jag är ju ingenting egentligen. Eller hur?

Av Elin Lindberg 19 apr 2002 13:44