Jag hade slutat min arbetsdag och satte mig bland eleverna i datarummet. Jag klickade in mig på Sourze.
- Vad gör du, frågar en av mina duktigaste högstadieelever.
- Jag tittar på hur många som har läst det jag skrivit, svarar jag.
Han granskar en historia jag skrivit om en fet liten gubbe.
- Bara 48 läsare, får du betalt?
- Det kostar mig 300 spänn för att skriva i två månader, svara jag.
- Vad meningslöst, svarar han och återgår till sitt arbete.
Varför skriver man, varför vill man att andra ska läsa?
Många skriver på sin fritid för skrivbordslåda. Där göms det undan tills personen dör och någon efterlevande slänger det oläst i pappersåtervinningen. Ändå har personen haft lika roligt som de flitiga täljarna av trägubbar. Eller de som spelar dataspel kostar lagligt 4-500 kr/st där ingen förstår hans glädje över att slå sitt eget rekord.
Jag är nu mitt inne i att publicera Hjältarnas ö på Sourze och har cirka 10-20 stycken som trycker på länkarna. Uppskattningsvis läser 1-3 vad jag skriver och följer berättelsen.
- Verkligen meningslöst, tycker nog min elev. Om jag svarat att jag är nöjd om endast en människa läser hade han tittat oförstående på mig.
Läser en person vad jag skrivit har jag nått ut till en människa. Jag är inte längre ensam i mitt skrivande. Läser över hundra min artikel känner jag mig som en kändis. Läser min sambo texten får jag kritik.
Sådant är livet och allt är ju egentligen rätt meningslöst så därför fortsätter jag skriva på Sourze. Även om ingen bryr sig om hundra år.
Av John Jensen 18 apr 2002 12:16 |