Sagan om kossan Jossan

Det var en gång en kossa som fridfullt gick omkring i sin hage och betade gräs och klöver. Föga anade hon vad som komma skulle, kossan, som hette Jossan, var nämligen en fånge i den fina gröna hagen. Innan dagen var till ända skulle hon påbörja den långa resan till en stor dödsfabrik, kallad "slakteri". Kossan Jossan hade fyllt 6 år, vilket hon förresten hade firat med pompa och ståt tillsammans med de närmsta vännerna, och den åldern betydde i hennes fall en dödsdom. Jossan var en mjölkko och producerade omkring 15 liter mjölk i veckan. När hon stod på toppen av sin karriär som mjölkproducent för några år sedan, kunde hon glädja bonden Nilsson med 40 liter mjölk i veckan. Så nog kan man säga att Jossan gjorde skäl för brödfödan. Varje år åt hon och hennes fränder upp 75 procent av Sveriges odlade grödor och 40 procent av den Östersjöfiskade fisken.

Jossan tyckte om att idissla, det var hennes favoritsysselsättning. Hon tyckte om barn också, men precis som sina 400 000 olyckssystrar fick hon bara behålla sin unge i några få dagar. Allt för att korna ska kunna ha sin mjölktillverkning igång för jämnan. Men Jossan, hon klagade inte, det låg inte i hennes natur. Hon tyckte om bonden Nilsson. Han behandlade sina djur med varsam hand och det var ju för att han älskade djur och natur som han blev lantbrukare från första början. Så just därför skar det till i hans hjärta varje gång han sände iväg ett djur till slakt, så som han gjorde med Jossan och några andra kossor den där kvällen.

Ännu mer beklämd kände han sig när han vinkade adjö till de stora lastbilar som kommit för att ta med sig nyfödda kalvar för slakt i Holland. Han visste att de skulle få en miserabel tillvaro i urin och avföringshala bås med tungslickning som enda hobby. De skulle födas upp på näringsfattig kost med antibiotika iblandat, få blodbrist i hjärnan som följd och avlivas i sin sjätte månad för att exporteras tillbaka till Sverige. Den behandling som kossan Jossans kalv Adolf Fredrik och många andra fick var nämligen förbjuden i Sverige, men ändå importerade fina restauranger och butiker det delikata gödkalvsköttet för den vackra vita färgens skull.

Jossan gick ute och betade några månader varje år, det tyckte hon var skojigt. Mindre roligt var de delar av året som hon tvingades stå inne i sitt bås och bara vänta på att mjölkmaskinen skulle göra sitt jobb, det var ju det enda intressanta som hände på hela dagarna.

Vid sextiden på kvällen kom en stor lastbil till bonden Nilssons gård. Jossan var en av det dryga 20-talet kossor som vallades upp i bilen. Resan var lång och svettig. Jossan misstänkte att hennes närmsta granne glömt att ta på sig deodorant föregående morgon. Hennes väninna sedan barnsben, Rosa, drabbades av panik och det smittade av sig på Jossan. Vart var de på väg egentligen? När lastbilen äntligen var framme och Jossans polare motvilligt klivit av och begett sig in i den cementgrå betongbyggnaden för att gå mot en säker död låg Jossan utmattad kvar.

Någon gång under färden hade bilen krängt till och Jossan föll och skadade sitt ben illa. Det gjorde ont. Hennes skräckfyllda ögon stod ut ur sina hålor, men hon bet ihop och lät sig ledas in på slakteriet under förmanande rop och slag. Där möttes hon av en pistolmynning och Jossans saga är över.

Jossan var död. Hennes kropp styckades. Det nästan fullt utvecklade kalvfostret i hennes mage blev kattmat. En stor del av hennes kött hamnade på ett slakteri, där mesta delen fick klassifikationen kod 42 och slängdes bort. Det var skadat av yttre påfrestningar som uppstått under transport eller inne på slakteriet. Jossan hade skadat benet i lastbilen och fallit hårt, hennes kött blev då som hos 31 350 andra djur i Sverige till ingen nytta alls.

Av Louise Larsson 17 apr 2002 09:21