Brännmärken i handflatan

Vi var på vårt trettonde år. Den blomstertid hade kommit med både lust och fägring stor. Fägringen fanns framför våra unga ögon men lusten var outtalad. Både outtalad och gömd, som om den inte riktigt visste hur den skulle få utlopp, knappt ens visste var den fanns, bara att den gjorde det och försökte hitta sitt eget syre. Försökte tränga sig ut.

Det var sommarlov och som alla andra sommarlov var det ändlöst. Dagarna tycktes eviga, solen aldrig förr så skimrande och skolan låg som ett oskönjbart dis längst bort i horisonten. Midsommar hade passerat med sina små grodor och prästens kråka slant som alltid ner i diket. Industrisemestern låg och lurade runt hörnet och vi räknade dagarna som var kvar till våra föräldrar skulle vara lika lediga och därmed ha full uppsyn över alla våra upptåg.
Kvarterets ungar hade rest ett ståtligt gammalt tält i skogsbrynet och där tillbringade vi nätter lika ljusa som dagarna. Njöt den sista tiden i total frihet. De sista nätterna våra mammor och pappor var tvungna sova för att orka med de jobbiga dagarna innan ledigheten.

Just en sådan natt var det. Klockan hade för länge sedan passerat midnatt, men det brydde vi oss föga om. Några hade trotsat solens nattstrålar och krupit ner i sovsäckarna för att sova. Nästan alla faktiskt, förutom jag och Johan. Tyst fnissande pratade vi om ditten och datten, åt en massa chips och delade vänskapligt på en stor flaska Cola. Så vänskapligt att vi blev kissnödiga på samma gång. Försiktigt drog vi ner dragkedjan till vår boning och smög ut i daggen som lagt sig över gräsmattan. Varsin buske fick tjäna som toaletter och efter uträttat behov tassade vi ner till de grå hyreshusen där bland annat våra föräldrar drömde.

Vår plan var lika enkel som genial. Hämta en liten bit frigolit i garaget, fukta den med saliv och sedan spela en godmorgontrudelutt på fönstret hos väl utvalda grannar. Vi bestämde oss genast att Uno skulle få bli förste man att vakna till ljuv musik. Uno som hade sitt sovrumsfönster bara någon meter ovanför markytan. Uno som inte längre var ensam i sin tvårummare utan hade sällskap med en liten tjock finska han träffat per annons. Nu skulle vi störa de lyckliga tus törnrosasömn och vi skred till verket med ett stort leende på läpparna.

Johan höll frigolitbiten hårt i handen när vi smög runt husknuten. Jag tassade steget efter och kände förväntan stiga när vi hukande smet under fönsterblecken. När vi räknat tre bleck var vi framme vid det fjärde; den tidiga morgontimmans första mål. Nu skulle det bli annat ljud i skällan. Persiennerna var nerfällda och det såg ut att bli en lätt match. Vi skulle vara ljusår därifrån innan de fällts upp. Johan vätte ner den vita gnisselbiten, nickade mot mig och samfällt reste vi oss upp för att skrida till verket. Sekunden innan han låtit handen glida över fönsterglaset hörde vi det.

Genom vädringsluckan på sidan av fönstret. Den stod öppen och förvånat stannade vi till och lyssnade. Först trodde jag att radion spelade. Ett rytmiskt dunkande, nästan som från en baskagge. Men väldigt snart insåg jag att det inte var någon radio. Det var ett äldre par som älskade. Hennes ljusa röst kved högt. Stönade och ville mer. "Åh Uno" "Så skönt" och han svarade med att grymta. Djupa gutturala ljud utan ord eller mening. Jag frös fast och kände huden knottra sig på mina bara ben. Häpet tittade jag på Johan som försökte le men inte riktigt förmådde. Hans hand hade fallit ner och frigolitbiten såg ut att när som helst ramla till marken. Han ryckte lite på axlarna och vi stod kvar där, som de inkräktare vi var och lyssnade på deras dans. En dans som tog nya steg, nya uttryck och ljudet av den brusade i mina öron. Någonstans djupt nere i magtrakten kände jag hur det knöt ihop sig, sved till och kittlade så det nästan gjorde ont. Mina ögon ville sluta sig och när hon till sist skrek till förstod jag varför. Unos mörka röst följde strax därpå och hans utdragna "ahhhhh" var lika underbart som skrämmande att höra.

Jag öppnade ögonen och tittade upp mot Johan, men han såg mig inte. Hans tänder var begravda i underläppen och hans ögon fastnaglade i fjärran. Min blick gled ner mot hans shorts och då såg jag det. Konturerna av hans lust stod skriven på framsidan av dem. Det tunna tyget förmådde inte dölja och utan att jag ens tänkte sträckte jag fram handen och lade flatan mot den. Fascinerat kände jag hur den bultade och levde. Försiktigt slöt jag fingrarna runt den och kände. Så varm den var, så len men ändå så hård. Pulsslagen kändes som på en fågels hjärta, snabba och darrande.

Johans häftiga inandning fick mig att vakna. Hastigt tittade jag upp och såg hans stora ögon stirra på mig. Hans mun var lite öppen och blicken bedjande hjälplös. Som om jag bränt mig drog jag tillbaka handen och kände hur rodnaden sköt upp i mitt ansikte. "Jag, jag" försökte jag stammande säga, högt. Så högt att det hördes i det sovrum som just slappnat av. Ljudet av Uno när han snabbt steg upp ur sängen och gick över golvet fick oss båda att dra till reträtt. Vi pilade över gräsmattan, hukade bakom vinbuskarna och sprang allt vad vi kunde bort mot tältet.

När vi lagt oss ner i sovsäckarna sträckte Johan fram sin hand och strök den över min kind. Utan att säga ett enda ord slöt vi ögonen och försvann i varsin dröm, men jag tror mig veta att vi möttes i den drömmen. Och resten av den sommaren brände minnet i mig. Minnet av den heta värmen mot min nakna handflata.

Av Lena Vikberg 14 apr 2002 18:16