Ödesvalet

Riksdagsvalet 2002 ser ut att bli det viktigaste på länge. Inte när det gäller regeringsmakten. Där blir det inte ens spännande. Det vill till några rejäla självmål om Persson ska tappa sin överlägsna ledning. Oppositionen får nöja sig med att försöka snygga till siffrorna, men som bekant är målskillnaden viktig i detta sammanhang - även vid en förlust. Särskilt i år.

Inte för vårdens skull. Inte för de sociala skyddsnäten. Inte ens för den ekonomiska politiken. Nej, det jag ser som valets ödesfråga är om regeringen ostört ska få fortsätta driva sin opportunistiska politik i de känsligaste frågorna. Homoadoptioner. Stamcellsforskning. I båda dessa frågor har regeringen övergett eftertanken och hängett sig åt förment radikala positioner. När all expertis säger nej vill regeringen på pin kiv driva igenom internationella homoadoptioner och planerar till och med att säga upp ett en gång högtidligen undertecknat fördrag om adopterade barns rättigheter. Varför? Därför.

När mänskliga embryon används, inte för att skapa liv, utan som medel underordnade forskningens mål, en högst hypotetisk bot mot Parkinsons och andra sjukdomar, ja då är regeringen genast med på noterna och drar snabbt undan fötterna för att inte lägga krokben för the almighty science. Varför? Därför.

Så vad tycker väljarna? "Allt genast!" eller "Vänta ett tag..."? Ska aldrig så hedervärda ambitioner om lika rättigheter och ökad hälsa även fortsättningsvis få motivera en envis strutspolitik? Eller finns det ännu plats för principfasthet och moget övervägande?

Egen majoritet för Persson innebär fortsatt racerfart på utvecklingsoptimismens autobahn. Själv letar jag efter bromsen och jag tror den är kd-märkt.

Av Mattias Agnesund 12 apr 2002 09:54