På knarr i Kambodja del 2

Efter frukosten begav vi oss till motorcykeluthyraren som låg inom gångavstånd. Vi gick förbi den största korsningen i stan, vilket var det enda ställe som hade trafikljus. Kirk berättade att trafikljusen satts upp för knappt en vecka sedan. Det totala kaos som rådde berodde uppenbarligen på att de flesta ute på vägarna inte hade någon uppfattning om vad grönt, gult och rött hade för innebörd. De dribblade sig fram på vägarna ändå.

Framme hos uthyraren visade det sig att det inte fanns så mycket att välja på. Två stycken vita Honda 250 cc som definitivt hade sett bättre dagar var det enda som stod till buds. Kirk försäkrade att han hade sina verktyg med sig och att han kunde lite om motorcyklar, att jag inte hade körkort för motorcykel var heller inga problem, men de lade beslag på passet. När jag frågade om hjälm så visade det sig att det inte behövdes, de blir ändå bara svettiga menade affärsinnehavaren.

Vi hoppade upp på cyklarna och Kirk föreslog att vi skulle åka till den ryska marknaden. Där kunde vi handla förnödenheter och förhoppningsvis kartor. Marknaden låg bara någon kilometer bort, men resan blev ändå lite av en pärs på grund av den kaotiska trafiken och min ovana vid att köra en så pass stor cykel.

Vid marknaden parkerade vi våra motorcyklar och begav oss in i myllret. Det var som marknader i Asien är mest, men utbudet var skralt. Till slut lyckades vi få tag i en vägkarta över Kambodja som inte imponerade, den såg ut ungefär som i världsatlasen, fast i större skala. Jag lyckades även förvärva en liten ryggsäck och ett par rep att binda fast den i cykeln med.

Vid ett av stånden såg jag att jag hade blivit blåst när jag köpt mina färdigrullade jointar för två dollar, här kunde man handla ett helt kilo för samma pris. När vi handlat färdigt begav vi oss återigen tillbaka till motorcyklarna. På vägen blev vi antastade av två unga flickor som bar på en otroligt fet baby vilken de tiggde pengar till. Jag hävdade genom kroppsspråk att babyn redan var för fet, så de försvann fnittrande. Slutligen blev jag dock tvungen att ge en slant till en av tiggarna eftersom han vägrade släppa mitt ben. Han slant omkring på röven eftersom han inte hade några ben. Benen hade han förmodligen förlorat när han gick på en landmina, var han förlorat byxorna vet jag inte, men hans enda ägodel var en trasig T-shirt.

Återigen hoppade vi upp på motorcyklarna för att bege oss tillbaka till värdshuset. Den vanliga publiken satt på terrassen bakom det fyra meter höga staketet och tyckte att det var alldeles förskräckligt coolt att vara i Kambodja. Våra stora cyklar väckte en hel del uppmärksamhet, och många frågade vad vi tänkte göra. Kirk berättade om sina planer och jag tog mig en öl och tände en joint, beslutet om att följa med eller inte var alldeles för viktigt att fatta nykter.

Jag berättade för Kirk att jag för bara fyra månader sedan brutit nyckelbenet spelande hockey, och att jag var osäker på om det verkligen skulle hålla, kanske skulle jag bli tvungen att avbryta. Kvällen förflöt lugnt och jag tvingade mig återigen att äta på Narins, den här gången blev det bönor och potatismos. Efter en del konverserande där folk påpekade hur farligt det kunde vara att åka utanför Phnom Penh, och ytterligare några jointar, gick vi tidigt i sängs.

Nästa dag stod jag upp vid 10 tiden, duschade och gick som vanligt ut för att äta frukost. Kirk var redan uppe och undrade om jag ångrat mig. Allt kändes helt OK så jag talade om att jag tänkte hänga på. Vi käkade frukost och snackade med en av bröderna Narin om att förvara resterande bagage vilket inte var några problem. Vägen till Stung Treng var enligt uppgift asfalterad hela vägen och skulle inte ta mer än 3-4 timmar att köra, så vi oroade oss inte för dagens etapp.

I den lilla ryggsäcken jag köpt dagen innan packade jag ner 3 par T-shirts, kalsonger och strumpor samt ett par shorts. Toalettgrejor slängde jag ner i ett sidofack, i det andra sidofacket lade jag ner cigaretter, tändare och de återstående jointarna. Resten av mina grejor gav jag till en av bröderna att förvara.

Mopedkillarna utanför var mycket imponerade av våra större hojar och vi slängde ett par ord med dem, sedan gav vi oss av för att betala för cyklarna. Vi tog dem i ytterligare fem dagar, men sa att vi kanske skulle vara borta en aning längre. Inga problem, de hade ju våra pass. Vi körde även förbi banken för att inkassera några resecheckar och förbi apoteket för att ta med en malariamedicin. Vi var klara, dags att ge sig av mot Stung Treng.

Vi var på det klara över vilken väg vi skulle ta ut ur stan vilket var tur eftersom en stor kaotisk rondell var det sista hindret Phnom Penh hade att erbjuda. Så fort vi kommit ut ur stan så började trafiken glesna och eftersom vägen var asfalterad och fin kunde vi gasa på uppemot och över hundra km/h på vissa raksträckor. Vi stannade en gång i en liten by längs vägen för att köpa oss en Fanta var, men satte snart fart igen eftersom det var sent på dagen.

Efter knappa tre timmar så började fälten att bytas mot bebyggelse, fina villor säkerligen från kolonialtiden kantade vägen som nu delades i två och blev enkelriktad, med planterade palmer i mitten. Vi kom till en rondell där vi stannade vid vägkanten för att sondera. Omedelbart så blev vi omringade av ett gäng unga tjejer som ville sälja något svart som de bar omkring på en bricka. När jag tittade närmare så såg jag att det var stora svarta spindlar på brickan, tjejerna gick glatt och tuggade på sina varor, jag kunde se ett spindelben sticka ut ur munnen på en av dem, men både Kirk och jag avböjde bestämt.

Jag kände mig varm i eftermiddagssolen och beställde en Fanta från ett stånd vid sidan av rondellen. Stung Treng såg inte riktigt ut som jag väntat mig, det verkade vara en tämligen välmående liten småstad. Det satt reklamplakat för cigarretter vid rondellen, stora jeepar körde förbi och tvåvåningshus låg längs de prydliga gatorna.

Vi körde genom staden ner till Mekongfloden, ett brobygge pågick men än så länge var man tvungen att ta färja över floden. Precis till vänster om där vi kom ned låg ett hotell med bästa strandläge. Vi körde dit och in genom grindarna för att höra oss för om priset. Ett rum med fläkt gick på 12 dollar, och jag övertalade Kirk om att bo där för natten trots att det förmodligen fanns billigare värdshus i stan. Kirk fick ner priset till 10 dollar, och vi hade ett ställe att bo på för natten.

Hotellet var kommunistbyggt och hade en fullständigt sinnessjuk planlösning, men med en fantastiskt bred trappa i mitten. Medan det skymde gick vi upp för en dusch och för att byta kläder. Sedan gick vi ut för att se vad stan kunde erbjuda, vilket inte var så mycket. Det låg i alla fall en liten affär på gatan som ledde till hotellet.

Flickan bakom disken pratade väldigt bra engelska och innan jag fått tillbaka växeln på de två drickorna jag ville köpa, hann hon fråga om jag inte ville gifta mig med henne eller åtminstone ta med henne ut på middag på kvällen. Jag svarade att allt jag ville ha var ett par drickor, och försvann hastigt ut ur affären.

Historien fortsätter i del 3.

Av Håkan Moberg 11 apr 2002 14:39