Daidalos vingar

Hon satt på en stor klippformation och blickade ut över havet. Vågorna var höga men inte höga nog att nå henne där hon satt. Jag såg henne redan från nedersta platån av berget. Hon var min kompass, min ledstjärna. Även om hon ibland försvann bakom en kulle eller grästuva visste jag att hon skulle dyka upp snart igen och då visste jag om jag var på rätt väg.

Jag nådde henne inte förrän solen studsade på havets kant, och jag talade inte med henne förrän den drunknat.

-Visst är de vackra? sa hon med en ljum havsbrisstämma.
Jag instämde. Jag ville sträcka fram min hand och känna på dem men jag kunde inte avgöra om det gick för sig, så jag lät bli.

Hon lyfte dem mot himlens tak och de kvarglömda solstrålarna därpå kröp in i dem och värmde sig.
-De är av bästa kvalitet. Ser du på lappen? Ingen dålig kopia från något u-land. Nej, av bästa kvalitet.
Jag lutade mig fram och läste på den lilla lappen som satt fast i dem. Endast handtvätt och tvättas med liknande färger, stod det. Hon vände stolt lappen och där stod det. Kvalitetsmärkningen hon pratade om. Daidalos.
-Det bästa. Och garanti fick jag. Två år, bestämt. Se, mitt garantibrev. Jag tänker förstås inte vänta i två år innan jag ger mig av, men garantin ingick i priset.

-Var färden hit jobbig? frågade hon medan hon smekte fjädrarna som en moder smeker ett barns kind.
Jag skakade på huvudet och reste mig samtidigt upp för att titta ner på klipporna som rann ner i havet.
-Nej, den kan inte ha varit jobbig, mumlade hon för sig själv.

Själva färden upp hit var inte svår. Jag ljög inte. Det var däremot ansträngande att ta det där första steget. Och det som tog mest på krafterna var att inse att hon lämnat slätten och mellanlandat här för att snart ge sig av. Paniken att inte hinna, rädslan att förlora och ångesten över att tagit allt för givet. Det var det jobbiga. Men detta frågade hon inte om.

Det var långt ner. Det var långt att falla ner dit. Jag hoppades verkligen att vingarna var av bästa kvalitet. För jag skulle inte vilja falla. Inte så långt ner, ingen skulle kunna överleva det där. Jag lät mig själv stanna kvar då jag visste att hon tittade ut över slätterna nedanför berget. Hon sökte honom. Hon visste mycket väl var han var men hon tittade inte dit. Hon ville se honom någon annanstans. Eller något som visade att han önskade henne kvar. Även då hon ändå inte skulle stanna.

-Är du arg på mig? frågade hon efter en stund. Det föll inga tårar från hennes ögon men hon grät ändå.
Jag vände mig om från havets dån och skakade på huvudet samtidigt som jag återvände till platsen framför henne.

Fjädrarna bollade upp sig för att ta spjärn mot vinden. Hon sänkte huvudet och klappade försäkransfullt deras kroppar.
-Schhh, lugn. Vi ska snart ge oss av, viskade hon i deras öron och de lyssnade.
Jag skulle vara lycklig om jag var en av fjädrarna. En enda bara. Få höra hennes viskning i mitt öra, få känna hennes mjuka hand mot min hud och få följa med. Men jag var ingen fjäder.

Hon plockade försiktigt av en fjäder och utan att röra vid mig la hon den i min hand. Jag ville röra vid henne men det var för sent. Så många år, då jag kunde rört henne, då hon var inom räckhåll, då hon behövde min beröring, så många år och jag nuddade henne aldrig.
-Vill du vara snäll och ge honom den? frågade hon och reste sig upp. Hon väntade inget svar för hon visste att han skulle få den.
-Jag vet att det just nu kan verka löjligt av mig att ge honom något för att minnas. Det finns ju faktiskt inte så mycket att minnas, ändå hoppas jag. Sedan har han dig, fortsatte hon.

Jag ryckte på axlarna och lät dem sedan sjunka ner i mitt inre. De skulle stanna där en stund, mina axlar. Likgiltigheten, uppgivenheten, ensamheten och mina axlar. Han skulle inte kunna ta dem därifrån, då han inte såg dem. Hon såg dem, men gjorde inga försök att hjälpa. Inte längre. Och jag önskade inte förstå, men jag förstod.

Hon hängde på vingarna och gick sakta mot kanten. Det fanns ingenting mer att säga.

Jag gick ner för berget som jag för inte så länge sedan besteg. Det föll tårar från mina ögon men jag grät inte. Jag vände mig om några gånger. Kanske för att få se henne flyga, eller falla, kanske för att bara få se en sista gång. Det tog mig en stund att komma ner men när jag stod vid bergets fot, lät hon sina fötter lätta från marken.

Jag tryckte min hand mot köksfönstret. Jag ville hålla fast henne just i detta ögonblick. Aldrig låta henne försvinna. Men snart var hon helt borta.
-Flyg inte för nära solen, Daidalos hustru, min älskade moder. Jag önskar inte att begrava dig på en öde ö, andades jag på fönstret och lät henne flyga.

Av Bettina Jagorstrand 11 apr 2002 16:16