Makten är inte rädd för några få militanta

Den globala verklighet som Hannes Westberg refererar till är uppenbart precis så oacceptabel som han beskriver den. Klyftorna ökar inom och mellan länder, miljontals och åter miljontals människor lever i yttersta misär, demokratin urholkas och tänkbara lösningar på de stora miljöproblemen lyser med sin frånvaro.

Allt fler inser att nya former av politisk handling måste till. De sakfrågor Hannes Westberg lyfter fram kan inte ignoreras, varken ur ett solidaritetsperspektiv eller från en mer pragmatisk synvinkel: i det inte långa dock allt kortare loppet handlar det om allas vår överlevnad.

Just därför att dessa sakfrågor är så fullständigt fundamentala för framtiden måste alla som arbetar med dem tänka mycket noga över vilka medel som kan tänkas vara mest effektiva. Något annat har vi inte råd med.

För oss är ställningstagandet för ickevåld i den politiska kampen inte bara en fråga om strategi, utan om etik och människosyn. Men om vi för ett ögonblick koncentrerar oss på de rent strategiska aspekterna av frågan, kan vi konstatera att konfrontationer på gatan inte tycks vara speciellt effektiva för att mobilisera massorna, för att uttrycka det milt.

Låt oss framkasta en tanke: de som profiterar på sakernas tillstånd i dagens samhälle är inte rädda för en liten grupp militanter. De är inte ens rädda för att 20 000 demonstranter bestämt ska marschera mot Svenska Mässan, som Hannes föreställer sig, för 20 000 må vara fantastiskt men det är inte en massrörelse. De är rädda för en bred, folklig politisering i människors vardagsliv. Utan en sådan är aldrig någon radikal samhällsomvandling möjlig, utan Hannes Westberg och andra får fortsätta att vårda sin "revolutionsromantik" som ett substitut för äkta politisk förändring.

Apropå verkligheten: i en nyligen genomförd undersökning konstaterar SOM-institutet att stödet bland allmänheten för "de militanta aktivisterna" ligger runt 2 procent. Enligt samma undersökning är ungefär 49 procent negativt inställda till "demonstranterna". Detta är en del av verkligheten som den som är politiskt aktiv aldrig får blunda för när det är dags att välja strategi.

Frustration över ett orättfärdigt system kan riktas mot "de institutioner som skapar den" på många fler sätt än genom en konfrontation på gatan. Rörelsen kan vara mycket mer kreativ och konstruktiv än så, vilket också har synts i de stora och fredliga mobiliseringarna i till exempel Rom och Barcelona nyligen. Må så vara att många av oss som var engagerade i Göteborg har fått en hälsosam skepsis inför polisens utfästelser. Men desto viktigare då, att rörelsen tar sitt eget ansvar och inte spelar varken polisen eller de meningsmotståndare som vill demonisera oss i händerna!

Av Hans Abrahamsson 10 apr 2002 17:39