Ha ihjäl Valentine

För att börja med att konstatera faktum så säger folk så mycket som de inte menar. Är det något speciellt med vissa dagar som gör folk till saker som de inte är, eller vågar de endast en dag om året vara som de verkligen är? Människan är så lömsk. Hur ska man veta vad som är sant och inte?

Valentines Day, kanske en av de underligaste dagarna när allt ska vara bara rosa och fluffigt. Visst har man fått kort, visst har man fått blommor. Men spelar det verkligen roll. Du har fått men inte jag, jag har fått men inte du? Det blir bara större och större. Snart kommer folk inte våga gå till jobbet utan att fejka försändelser till sig själva. Bud till jobbet med blommor och gulligt kort. "SE, jag har minsann också någon som tycker om mig, se , se!"

Resten av året går de omkring och är så kallade lyckliga singlar och talar om hur många brudar/killar de har haft på sista tiden. "Du, skulle sett.... det var helt saaanslöst... bara massa snygga brudar överallt och alla var fan k*ta!!" eller "Näää, du vet... jag orkar inte med honom längre, han är bara fööör mycket... men jag har du -vet-han på gång nu.." Fnitter.

Jag klagar inte egentligen på det beteendet men det är dubbelmoralen jag emotsätter mig.

Det är romantik på beställning jag emotsätter mig.

Om ni är sådana som är sådana... varför inte alltid vara sådana? Är det fult att, resten av året, vilja ha någon som kan skicka en söta saker eller som står för att de faktiskt älskar dig... eller i alla fall tycker om er. Kan ni inte stå för era egna känslor under andra tidsperioder än idag?

Vi skulle kunna gnälla om påtvingad "helgdag" som haussats upp av kommersiella syften... men det är väl verkligen att ta död på romantiken, är det inte?

Nej... jag vet! Skepticismen tar överhanden och kombineras med föraktet för alla-samtidigt-mentaliteten. Men går det verkligen inte göra saker med måtta? Kanske jag ska försöka göra något av det istället. Jag kan ställa mig och sälja rosor utanför de stora affärskomplexen. Jag kan börja sälja kort som ser ut som hjärtan på tunnelbanan. Jag kan skriva dåliga dikter om evig kärlek. Och endast på dagen som kallas Alla Hjärtans Dag. Låt mig tjäna pengar på er vilsenhet.

Ska jag lyssna på dåliga kärleks-ballader hela den dagen och sitta på golvet under brevlådan i hallen och vänta på posten? Ska jag kolla mailen 4 gånger i kvarten för att se om jag fått något mail? Ska jag bli ledsen om jag inte får något? För sent.

Sen tänk om någon skickar något som de faktiskt bara panikskickade igår men som de sedan önskar att de inte skickade. Just på grund av att man vet de höga förväntningarna från sin omvärld, att det förväntas så mycket... "nåde dig om du inte skickar något till mig. Då kommer jag bli sur och inte prata med dig på flera dagar. Men skicka bara om du vill..." Detta är dagen för att fiska efter komplimanger med håv. Detta är dagen för falska yttringar.

Gah. Omtyckthet som är framtvingad till yttringar. Pussar och "kjamar" i mängder bara för att det ska ska ska vara så idag. Ascii-bilder i mobilen och på mailen på små nallar som kramas.

Romantik i all ära. Jag förstår det och kan tycka om det också. Från rätt personer vid rätt tillfälle. Inte på beställning. Men tack i alla fall. Ytterst vänligt att komma ihåg mig. På riktigt.

Jag skickar saker. Men jag skickar till vänner som jag tycker om, om jag skickar överhuvudtaget, och av en speciell anledning. Men det kan jag göra lite när som helst i alla fall. Även jag får väl sälla mig till kollektivets tankegångar och följa strömmen. E-kort. Hurra för internet. Är det något mer jag ska ta död på?

Det är alltid enklare för mig att räkna upp saker som jag inte tycker om... i stället för saker som jag tycker om. Världen får skärpa sig nu.

Av Linda Antonsson 10 apr 2002 16:30