De små människorna

Att sitta och lyssna på människor som verkligen borde veta bättre kan fylla en med motstridiga känslor.

Alla papper på mitt skrivbord, min kaffekopp, telefoner och saker-att-göra-post-its i väldigt kulörta varianter, mina blommor som jag glömmer vattna hela tiden och min stora vattenmugg med lock och tillhörande sugrör. Personifiering av mitt jobb-jag. Inget överflödigt och allt är i oklanderlig ordning. Min almanacka kommer i dagarna bytas ut mot en handdator som jag faktiskt behöver i jobbet. Att säga så låter över-pretensiöst om nu det ordet finns men det är fortfarande sant. Jag har ett litet hem på mitt skrivbord och min plats. The Far Side-kalendern håller min Dilbert-kalender sällskap i det ena fönstret och min nya lila kyckling Greger sitter på en av mina blommor. Han håller mig sällskap och känns i nu läget som den enda vettiga andra varelsen i min direkta närhet. Fast han är lila.

Man ser dem stå och viska. De fäktar med armarna och ser sig konspiratoriskt omkring. Mer folk samlas och en del går bara förbi. Jag sitter kvar på min plats där jag ser dem men inte har dem för nära. De ber mig inte komma dit och delta för de vet att jag inte är med dem. Är det inte löjligt att det på en arbetsplats ska finnas ett "vi" och ett "dem". Jag föredrar att hålla mig utanför men om jag blir tillfrågad säger jag sanningen. Det gör jag alltid. En del tycker inte om att höra sanningen, särskilt inte folk som vet att sanningen strider mot det de för närvarande tjatar om. Så de frågar inte mig. Lika bra det. Jag har problem med att hålla tyst nu som jag har.

Ibland glömmer de att jag sitter här... fast de står precis utanför min plats... de ser mig om de bryr sig om att se häråt. Jag tänker inte gömma mig. Om min existens kan få dem att tänka till en extra gång innan de sprider vidare de lögner och missämja som de håller på att sprida nu så är det bra. Missnöje och halvsanningar. Partiska uttalanden och förvridna händelsedeklarationer. Orden flödar och fast de säkert vet själva att endast kanske en fjärdedel är sant så fortsätter de. Kanske de behöver detta för att hitta en sammanhållning. Är det kanske lättare att vara missnöjd och tycka synd om sig själv än att se saker på det sätt de ska ses på och om det är ett problem så tar man upp det? De sårar folk med sitt beteende och skitprat men de verkar inte bry sig. De är så viktiga. Hur kan de tänka så? Jag blir bara irriterad av vuxna människor som beter sig som lekskola. Det har jag även sagt till en del av dem när de först gjorde futila försök att värva mig till missnöjes-gruppen. Av någon anledning anses jag ha viss auktoritet på avdelningen och det hade de tjänat på. Att ha mig med. Om jag var på deras sida. Men hur kan man vara det om man anser att de har fel och är... ja... de är faktiskt idioter nu.

Jag hör dem fortfarande fast jag nu har en kund i telefon och lyssnar på dennes problem med att förstå villkoren för just hans konto. Frågan har ställts massa gånger så mina svar är någorlunda automatiska med en utvecklad pedagogik som evolverar hela tiden. Ibland är kunder som barn. Man får förklara ordentligt och upprepa tills de har förstått. Ibland är alla människor sådana. Även jag... ibland vill man inte förstå.

När jag lägger på och ser ut på avdelningen så står de kvar. En del nya har kommit till gruppen och en del andra har gått och kanske till och med de jobbar nu!? De klassificerar dessa konferanser som fika-paus. Jag drar hellre paralleller till Civilisation-spelen. Civil Disorder i högsta grad kanske är denna metafor endast begriplig för de som verkligen spelat spelet. Jag vet vad som kommer hända. Det har diskuterats och en del kommer hända som de verkligen inte kommer tycka om. En del kommer de tycka om. Varför är det nödvändigt att ibland belöna dumhet? Det motiveras med husfrid. För husfridens skull. Det stör mig men jag vet att det är det enda att göra.

Människor är så enkla. De är så dumma ibland. Varför ser de inte hur dumt det är. Problemen som de har tänkt ut är inte ens några reela problem. De är missnöjda med sig själva och sin situation och kommer inte på något sätt att ta ut det. De är små människor.

Jag kan inte hjälpa det men jag känner mig som jag står över dem. Eller iallafall deras triviala små dispyter och försök att hävda sig på alldeles fel sätt. Hur kan de tro att deras tankar ska kunnas tas på allvar med detta beteendet. Hoppas de förstår sen... tills nästa gång. För det kommer bli en nästa gång. Med sådana människor blir det alltid en nästa gång.

Samtidigt som de irriterar och upprör mig så tycker jag också synd om dem. Jag ser på dem... en variation av folk, men alla kvinnor. Från 30 år till 55 år. Avtalspensionen hägrar för en del så jag vet inte ens varför de lägger sig i. De yngre vill så mycket men tror att detta är vägen till framgång. De misstar sig. Revolution gagnar ingen. Civil Disorder. Jag tycker synd om dem för de verkar tro på något som är så fel. De vet inte heller hur man lyssnar och förstår så de kommer inte någonstans med det. Jag vill ta tag i dem och skrika:

"VAKNA!!! Ni måste se vad ni gör? Ni åstadkommer inget förutom sårade medarbetare och främlingskap. Det finns andra vägar!!! Tänk!!!"

Jag tycker synd om dem för att de inte vet/kan bättre.

En av dem sneglar lite på mig, mumlar något och gruppen förflyttar sig lite längre bort. Jag får inte höra vad de säger. Jag sneglar tillbaka lite och ser uttråkad ut... för de tråkar ut mig nu. Jag vill inte se dem längre så jag vänder mig åt andra hållet och bläddrar bland mina papper. Jag måste skriva det där brevet nu. Med en suck så ger jag upp de små människorna i korridoren och de försvinner ur mitt medvetande. Jag tar på mig hörlurar istället och lyssnar på musik. Denna gången är det Sash - Encore un Fois La Casa Di Topeki Mix. Det är Dennis skiva. Min vän på resande fot.En av de få allierade i denna världen så full av små människor. Jag saknar honom. Jag saknar även Kristofer. Han är i London. De närmaste har gjort vad jag vill. Lämna alla små människor bakom mig, om så endast för en kort tid. Jag tänker lite på dem en stund med sen arbetar jag vidare och de små människorna fortsätter i sitt ekorrhjul. Kommer inte någonstans. Aint life grand?

Av Linda Antonsson 10 apr 2002 14:58