På Knarr i Kambodja

På Knarr genom Kambodja

Fortfarande omtöcknad av gårdagens pizza, sov jag fram till lunch men tog mig slutligen upp. Efter en snabb frukost, några skivor rotat bröd, te och apelsinjuice, hade jag beslutat mig för att åka och se på några av sevärdheterna i Phnom Penh.

Några av mopedkillarna stod som vanligt och väntade på kunder, killen jag åkt med kvällen innan var inte där så jag valde en annan. Efter att ha frågat om vad som borde ses i stan gav vi oss iväg mot utkanterna.

Redan vid infarten kunde man se en stor pyramid byggd i glas, Phnom Penhs Killing Fields. Pyramiden visade sig vara ett minnesmonument över de människor som blivit dödade i Pol Pots uppror och fylld med dödskallar. Runt pyramiden låg det uppgrävda fält där de grävt upp skelettdelarna. Vad som var speciellt obehagligt var de lappar som låg på de olika våningarna i glaspyramiden. På understa hyllan stod det på en skylt "Juvenile females".

Jag blev inte kvar speciellt länge utan begav mig istället till det ökända fängelset mitt i Phnom Penh, enligt rykten hade ingen lämnat det levande. Fängelset var om möjligt ännu mer chockerande. Små celler utan fönster, inredda med endast en järnsäng som uppenbarligen var original eftersom det på vissa av väggarna även fanns bilder av samma cell, med samma säng. Människorna på bilderna hade blivit utsatta för den värsta sortens tortyr, folk hade blivit piskade och torterade på alla tänkbara och otänkbara sätt och en hade till och med blivit halshuggen med en spade. Tack och lov verkade gårdagens pizza fortfarande och bedövade mina sinnen lite.

I en angränsande byggnad fanns även historier om övergreppen och till och med bilder, precis som passfoton, på de människor som arresterats. Det var ingen behaglig upplevelse att se in i de skrämda ögonen på människorna som snart skulle dö, och förmodligen visste om det.

Även fast jag bara varit borta i ett par timmar begav jag mig tillbaka till värdshuset, det fick räcka för en dag. Eftersom jag dagen innan fått reda på att man i butiken bredvid kunde inhandla färdigrullade jointar, köpte jag ett paket på 20 för 2 dollar, gick upp på terrassen, beställde en öl och tände en. Eftersom den stekande solen fortfarande var uppe tog jag av mig T-shirten.

Ett par tyskar vid bordet bredvid undrade över den sötaktiga doften så jag bjöd över dem till mitt bord och erbjöd dem en egen joint, den kostade ju under kronan. Terrassen började så småningom fyllas och jag hejade på gänget jag diskuterat med dagen före. Den långe amerikanen som dagen innan velat ha sällskap på sin motorcykeltur upp till östra Kambodja kom i sällskap med ett irländskt par. De hade varit och tittat på motorcyklar och även hittat ett ställe som hyrde ut. Det verkade dock som om det irländska paret ville backa ur, tjejen sa att hon precis fått reda på att hon var gravid, och ville inte riskera att ta det ofödda barnet på riktigt så stora äventyr.

Amerikanen verkade något bedrövad men höll med om att det kanske inte var så lämpligt. Mitt intresse hade väckts redan kvällen innan så jag frågade vad det hela gick ut på. Amerikanen som hette Kirk och inte alls var amerikan utan kanadensare, kom över till vårt bord och började förklara.

De hade precis varit och sett på motorcyklar och funnit några robusta 250cc Hondas. Motorcyklarna kunde man hyra på obestämd tid för 6 dollar om dagen. Kirks plan var att från Phnom Penh ta sig upp till Mekong floden för att sedan följa den vidare norrut. Slutmålet hette Bang Lung och låg inte långt ifrån den vietnamesiska gränsen, där fanns en vulkansjö som man kunde simma i, och även enligt bestämda rykten hävdade Kirk, överste Curtis, som "Apocalypse Now" enligt legenden bygger på.

De färdigrullade jointarna var inte alls av samma höga kvalitet som gräset i Thailand, och jag hade inte druckit mer än ett par öl, men jag tyckte trots det att hans ide lät genomförbar. Även om man nu inte fann överste Curtis, så skulle det bli en mycket spännande tur. Under kvällen kom jag överens med Kirk om att gå ner och titta på motorcyklarna dagen efter.

Eftersom jag sovit länge på morgonen hade jag ingen lust att gå och lägga mig, jag frågade runt på terrassen om någon hade tänkt sig att gå ut under kvällen. Ingen verkade intresserad så jag gick själv ned och tog efter en liten diskussion mellan de två mopedkillarna jag redan använt, killen som jag gjort sightseeingen med. I Phnom Penh fanns det vid den här tidpunkten två ställen man kunde gå till. Det ena hette Heart of Darkness och var en bar och det andra Champagne, en nattklubb som jag tyvärr inte fick tillfälle att besöka.

Efter en mopedfärd utan missöden kom jag fram till Heart of Darkness som visade sig vara en ganska gemytlig bar med riktigt häftig blå belysning. I baren träffade jag två stockholmstjejer, de första svenskar jag träffade i Kambodja. Jag samtalade lite med dem och konstigt nog skulle jag senare springa på dem i Na Trang i Vietnam och lära känna dem bättre. Det kvinnliga sällskapet var ett alldeles utmärkt sätt att värja sig från de lokala prostituerade, och jag fick mig ett par öl för att sedan gå hem och lägga mig tidigt.

Nästa morgon vaknade jag av en knack på dörren. Klockan var redan 10 och Kirk stod utanför. Han hade redan beställt frukost och undrade om jag fortfarande var intresserad av att hänga på. Jag svarade att det kunde tänkas, men först ville jag se på motorcyklarna.

OK, jag väntar på terrassen svarade Kirk. Jag beställde ett par skivor toast i köket och begav mig in i duschen. Kanske skulle det här leda till ett riktigt äventyr?

Forsättning följer...

Av Håkan Moberg 08 apr 2002 16:52