Nyhetsbrev från Jerusalem

Vi är utom fara, men rätt trötta av intensivt arbete med att försöka följa med i allt som händer och att rapportera för att göra omvärlden uppmärksam på hur den massiva israeliska offensiven som nu pågått i tio dagar drabbar vanliga människor.

Vi var senast hemma i Ramallah en natt för två veckor sedan. Sedan dess har det inte varit möjligt att ta sig dit. Efter att de israeliska pansarvagnarna åter rullade in i Ramallah på natten till Långfredagen har staden förklarats vara militärt område dit ingen obehörig har tillträde. Journalister har utvisats ur staden, och inte ens folk från utländska beskickningar har tillåtits att komma in. Det är därför svårt att veta vad som sker i stan. Utöver israeliska arméns egen information, finns en del uppgifter att tillgå från palestinska organisationer som arbeter med hälsovård eller mänskliga rättigheter. Vår huvudsakliga nyhetskälla är vänner och bekanta i stan som vi ringer till med jämna mellanrum.

Den bild som börjar bli tydlig är inte särskilt upplyftande. På grund av rådande utegångsförbud kan eller vågar ingen gå ut. Alla sitter livrädda hemma i sina bostäder. På många håll saknas mat. Strömmen kommer och går. En hel del har ont om vatten. De få gånger utegångsförbudet hävts några timmar har det förekommit att soldaterna skjutit på folk som försökt att ta sig fram till livsmedelsaffärer för att handla. Några leveranser av färskvaror förekommer ännu inte. Det som fanns har vid det här laget tagit slut eller förstörts av de långa strömavbrotten. Det finns gott om trovärdiga uppgifter på att soldater har plundrat livsmedelsaffärer, juvelerarbutiker, växlingskontor och andra affärer. Även många kontor har förstörts och utrustning och pengar har försvunnit. Många bostäder genomsöks av nervösa och hårdföra soldater. Det är inte ovanligt att inredning och bohag förstörs. Dessutom försvinner ofta kontanter, smycken och värdeföremål. Vi har uppgifter på flera fall av mycket förnedrande behandling av civila personer i alla åldrar. Vi vet om flera gamla människor, som tvingats ut ur sina hus och fått stå ute långa stunder i ösregn och kyla med gevär riktade mot sig. Många har med egna ögon sett sårade personer ligga på gatan och skrika efter hjälp utan att någon har tillåtits att komma fram till dem. Ambulanser har också regelmässigt hindrats att komma fram. En god vän såg genom fönstret hur soldater stoppade en ambulans och beordrade ut föraren och sjukvårdaren i regnet. De tvingades sedan klä av sig och att ligga ner på gatan i bara underkläderna i det iskalla vädret. Efter cirka en halvtimme tilläts de klä på sig och fortsätta sin färd. Den materiella förstörelsen efter stridsvagnarnas framfart är mycket omfattande på flera håll i stan. Det är ännu så länge svårt att få några tillförlitliga siffror om antalet döda och skadade i stan.

I Betlehem är situationen också allvarlig. Efter en massiv mobilisering som pågick i flera dagar kunde vi se hundratals militärfordon i norra utkanten av stan. Natten till den 2 april rullade konvojer av pansarfordon in i stan. Detta är tredje gången Betlehem ockuperas sedan i somras. Uppgifterna från vänner och bekanta i Betlehem påminner i mycket om vad vi hör från Ramallah. Dock befinner sig flera av dem vi känner i Betlehem betydligt närmare de delar av stan där striderna är intesivast. Vår församlingspräst i stan Mitri Raheb, som bor vägg i vägg med kyrkan, har rapporterat per telefon om hur flera byggander på kyrtktomten skadats av skott och av pansarvagnarnas framfart. Israeliska soldater har också varit inne i flera av byggnaderna och lämnat mycket förstörelse efter sig. I torsdags trängde några soldater också in genom porten till prästbostaden. Vi bifogar ett pressmeddelandefrån lutherska kyrkans huvudkontor, som redogör för vad som hände.

Den israeliska belägringen av Födelsekyrkan, dit ett antal beväpnade palestinier tagit sin tillflykt, har fått stor internationell uppmärksamhet. Förutom de beväpnade personer finns även ett sextiotal munkar och nunnor inne i kyrkan. Enligt flera uppgifter vi fått, bland annat från präster inne i kyrkan, är det inte fråga om att någon hålls som gisslan. De israeliska pansarvagnarna har omringat kyrkan i flera dagar, medan förhandlingar pågår om hur det låsta läget skall lösas. Frågan är om israelerna har tillräckligt med tålamod för att vänta ut de instängda, vilka knappast har tillräckligt med mat för att kunna stanna en längre tid inne i kyrkan.

Vi vet alltså en del om vad som händer i Ramallah och Bethlehem, men nästan ingenting om vad som sker inne i de övriga fem palestinska städerna som också är ockuperade. De flesta av dessa är förklarade militära områden, dit varken journalister eller hjälporganisationer släpps in. De uppgifter som trots allt kommer ut från bland annat Jenin och Nablus är mycket oroande. Kraftig beskjutning från tanks och helikoptrar rakt in i palestinska flyktingläger skördar många civila offer samtidigt som sjukvårdspersonal och ambulanser inte släpps in.

När detta skrivs är totalt ungefär 750 000 palestinier innestängda i sina hem i olika städer runt om på Västbanken, eftersom utegångsförbud råder. Enligt uppgifter från israeliska armén har ca tvåhundra palestinier och elva israeliska soldater dödats. Antalet skadade uppges vara 143 israeliska soldater och ca 1 500 palestinier. Enligt samma källa har över tusen palestinier arresterats. Det ges ännu inga uppgifter om hur många av dessa palestinier som är civila och hur många som hör till någon av säkerhetsstyrkorna.

Som bekant var det ett antal palestinska självmordsattacker strax före påsk som utlöste den väldiga israeliska offensiven, som är den största sedan sexdagarskriget för trettiofem år sedan. Enligt Sharon är målet att utrota de så kallade terrorstrukturerna och därmed alla potentiella självmordsbombare. Frågan är dock hur effektiv denna väldiga militära styrka är när det gäller att uppnå det målet. Det är en uppenbar risk att den kraftfulla miltära offensiven i stället får motsatt effekt.

De flesta palestinier uppfattar offensiven som ett övergrepp på hela folket, som inte har några möjligheter att skydda sig. Alla vet att det palestinska motståndet mot offensiven inte har en chans mot den massiva kraft och de oerhörda resurser som israelerna besitter. Vad kan gevär och kulsprutor åstadkomma mot stridsvagnar och helikoptrar, annat än att fördröja det oundvikliga resultatet av konfrontationen något. Men även om man inte har makten, så vet palestinierna att de har rätten - genom omvärldens beslut i FN resolutioner - på sin sida när det gäller målet att nå den frihet från den israeliska ockupationen av Gaza, Västbanken och östra Jerusalem. Vi har svårt att se att någon palestinier är beredd att avsäga sig den rätten oavsett hur mycket man drabbas av det israeliska maktspråket. Snarare är risken nu uppenbar att fler och fler palestinier i sin bitterhet över det som sker kommer att se våldet som den enda vägen att nå den frihet man har rätt till. Så länge den trettiofemåriga israeliska ockupationen fortsätter, med expansion av bosättningar och avstängningar av palestinska områden, kommer attackerna från militanta palestinier med all sannolikhet inte att upphöra.

Ändå vet de flesta på båda sidor att konflikten mellan de båda folken inte kan lösas med våld och övergrepp. Snarare bidrar militära attacker såväl som enskilda attentat till att en lösning skjuts allt längre in i framtiden. Till slut måste parterna ändå erkänna det uppenbara: Det är enbart genom förhandlingar och politiska överenskommelser som man kan nå fram till en lösning som ger utrymme åt frihet och säkerhet för båda folken inom internationellt erkända gränser.

Det är uppenbart att det endast är ett kraftigt tryck utifrån som kan få stopp på den allt brantare och blodigare våldsspiralen och tvinga parterna att åter börja tala med varandra. Det ser ut som om amerikanerna nu börjar ställa krav även på Sharon. Man vill se ett omedelbart tillbakadragande från de palestinska områdena. När detta skrivs synes dock inga tecken på att detta krav efterföljs. Man kan förmoda att ett tillbakadragande tidigast sker när Powell anländer till Jerusalem på fredag.

Vi har idag flyttat tillbaka till STI och avvaktar tills vidare möjligheterna att återvända till Ramallah eller att hitta ett alternativt boende här i Jerusalem. Som många av er redan vet så har vi sedan i slutet av februari bestämt oss för att återvända till Sverige. I mitten av juli flyttar vi hem till Göteborg igen. Gustaf har fått en ettårig projekttjänst i Kyrkans Hus och skall i huvudsak arbeta med opinionsbildning och information om konflikten i Mellanöstern. Ingrid har inget arbete att återvända till och tar därför tacksamt emot förslag på intressanta arbetsuppgifter i Göteborg med omnejd. Än en gång tackar vi alla er som på olika sätt hör av er till oss med värdefull uppmuntran mitt i all oro.

Påskhälsningar från Jerusalem. "Han lever. Vi skall också leva."

Av Ingrid och Gustaf Ödquist 08 apr 2002 15:04