Det perfekta k******s kyrka del 8

Del 8 i stafettnovellen Det perfekta knullets kyrka. Kee, som var anmäld som delförfattare fick tyvärr avstå på grund av tidsbrist. Fritt fram att återvända när du vill Kee! Någon annan som är sugen på att fortsätta? Anmäl er med en kommentar!

---

Frank Erixon sätter sig på muren, han ser en aning blek ut. Han tittar på Mia och frågar:
- Har vi inte setts förut? Mia har fortfarande sitt leende kvar på läpparna medan hon svarar:
- Inte vad jag kan påminna mig. Fast av blicken att döma ser det ut som om hon menar precis tvärtom. De känner varandra. Inget snack om den saken. Frank Erixon ser förbryllad ut, men hämtar sig och vänder sig mot mig:
- Jo Göran, jag undrar jag skulle kunna få låna lite noter av dig. Vi ska ha konfirmationsläger och ungdomarna är sugna på lite modernare tongångar. Jag vet att du har en massa noter hemma som skulle kunna passa. Det var förresten länge sedan du spelade i kyrkan?
- Ja, det har varit mycket på sistone, har inte hunnit. Visst kan du få låna noter, följ med in så kan du få se vad jag har.

Vi går in under pinsam tystnad. Komministern ser fortfarande mycket betänksam ut. Mia bara ler. Ett leende som skrämmer mig.

- Vart skulle Mona förresten, undrar Frank.
- Hon skulle bara ut en sväng med Joe. Joe är en gammal vän till mig. Han har precis kommit hem från USA. Komministern verkar inte lyssna på svaret. Han ser ut som om han fortfarande söker i minnet efter Mia.

Jag plockar fram mina noter och han sätter sig i vardagsrumssoffan med högen och bläddrar förstrött. Jag ser hur Mia smyger upp bakom honom. Sedan sker allt som i slow motion. I handen håller hon silverljusstaken som jag och Mia köpte i Venedig. Handen lyfts, sen sjunker den. Det hörs ett krasande ljud när den med våldsam kraft träffar Frank Erixon i bakhuvudet. Han dråsar ner till en halvliggande ställning. Blodet forsar ut ur hans skalle. Mia ler fortfarande och som i trans låter hon orden rinna ut ur sin vackra blodröda mun.
- Tack för senast Herr Erixon. Tack för att du tog min oskuld. Tack för att du gjorde en flicka förkrossad. Tack för våldtäkten. Tack.

Själv står jag mitt på golvet och försöker skrika, men rädslan och chocken täpper till luftgångarna. Jag får inte fram ett ljud. Jag är räddare än jag någonsin varit i hela mitt liv. Vad fan är det som händer? Vad FAN är det som händer? Mia har precis mördat komminister Erixon. I mitt vardagsrum!

Mia slår sin öppna handflata mot min kind. Hårt. Jag vaknar upp ur chocken enbart för att mötas av Mias order och förmaningar. Jag gör precis som hon säger. Jag är en zombie nu. Snabbare än jag trodde var möjligt har vi fått ner Erixon i en svart sopsäck, och ställt ut i hallen. Städat upp blodet i soffan så gott det går. Den blodfläck som är störst har vi gömt under en kudde.

Jag står och skakar i köket när Mia kommer fram och omfamnar mig.

- Nu finns det ingen återvändo Göran. Du är verkligen en av oss nu.

Det ringer på dörren. Mia går och öppnar. Jag hör Fru Nyfikens pipiga röst:
- Eh, hej. Jag såg att komministern var på besök, och då hans cykel står på uppfarten förstår jag att han måste vara kvar. Skulle jag bara kunna få ett par ord med honom? Det är viktigt. Jag går ut i hallen och ser Fru Nyfiken stå bredvid sopsäcken.
- Tyvärr, säger Mia. Han är inte kvar. Han blev hämtad i taxi. Det var visst bråttom. Någon i församlingen som var döende.
- Konstigt, säger Fru Nyfiken. Jag har varken sett eller hört någon taxi. Han måste vara kvar!
- Men det är han inte, säger Mia kallt och motar ut den nyfikna ragatan. Sen stänger hon dörren och tittar på mig med sina röntgenstrålande ögon.

- Det här kommer att gå bra Göran. Det är detta du har väntat på i hela ditt liv. Komministern i säcken här gör att du måste vidare nu. Men innan vi fortsätter ska du få det tredje budordet:

- Det som är gjort är gjort, och det som inte gjorts kan fortfarande göras.

Av Mikael Vestlin 08 apr 2002 16:12