Blöta dagar

"Regnet det bara öser ner, och jag är så blöt om mina skor och strumpor"

- Va i helvete!
Persson stänger av radion genom att smälla till den i sidan. Radiorösten mörknar. Det låter ungefär som när man bromsar en vinylskiva med fingret. Eller som Edith Piaff på morfin. Sedan tystnar den. Morgonprogrammet har dock redan satt igång en ökande, molande, huvudvärk.

Persson ställer sig framför sovrumsfönstret och tittar ut. Utanför tornar de grå molnmassorna upp sig. De spyr ut sina tunga droppar. Det är som om de inte får plats och därför tränger sig ut genom molnens porer. Om nu moln har porer. Persson tror inte det. Det har visst nåt med lufttryck och temperaturer att göra. Och vatten. Det har han snappat upp via TV:s barnprogram. Ena pedagogiska jävlar det där, tv-nissarna.
- Ett sånt förbannat väder.
Persson ryser till. Regnet har gjort luften kylig och det drar så smått från fönstret. Huden knottrar sig. Hårstråna ställer sig i oorganiserad givakt, som rekryter efter reveljen. Han gnuggar sina armar och gäspar stort.

Persson vänder sig mot sängen. Den står obäddad och har gjort så de sista sex veckorna. Lakanen är bruna, dystra. De ligger på sängen som något slags fornlämning. De luktar illa. Stinker snarare än luktar. Stinker av smuts och smulor från bröd och pizza.
- Varför byta? Då får man ju bara ännu ett skitigt lakan.
Persson vänder sig från sängen mot badrummet, kliar sig i skinkvecket och går och kissar. Han ryser till igen och skvätter ner toalettringen. Som alltid.

Frugan klagade ofta på hans beteende. I flera år klagade hon på att han aldrig torkade upp efter sig.
- Varför kan du aldrig torka upp efter dig på ringen, sade hon alltid. - Varför?
Varför? Han rycker bara på axlarna. Som alltid. Av gammal vana. Han har slutat att bry sig för länge sedan.

Persson rister pitten så att det stänker på kallingarna, ett par redan gulprickiga y-front med fartrand. De hänger slappt, orkeslöst, runt hans lekamen. Nästan så man tror att de hänger kvar av gammal vana, inte gitter trilla ner runt fötterna. Men det är egentligen bara på grund av en extremt uthållig resår, som inte ännu givit upp, som de hänger där.

Persson torkar av händerna på en solkig handduk och går ut i köket. Huvudvärken tilltar. Han öppnar kylen och känner kalluften strömma ner över fötterna. Han ryser till och plockar ut en folköl från näst översta hyllan. Han känner den glatta metallen i handflatan och ser hur kondensen bildas. Droppe på droppe glider sakta ner mot tumvecket och blöter ned hans hand. Han öppnar burken och slänger i sig den kalla ölen. "Bärnstensambrosia" kallade han den förr. Nu kallar han den ingenting. Han bara dricker. Han pressar i sig ölen i djupa klunkar. Nästan så att det gör ont i strupen. Han sväljer ett par gånger och öppnar en till. Den här gången går det lättare och en tredje nästan springer ner i magen. Men så stannar han upp. Han höjer blicken mot tavlan. Sänker den igen och sätter sig tungt på en köksstol.

Tavlan. Som Hon målat. I första klass. Han suckar djupt och ställer burken på bordet. Han gråter inte. Det har han slutat med för länge sedan. Nu suckar han bara. Blå ögon och lingult hår hade hon haft. Snarare smutsgult. Stripigt.

Perssons mungipor glider mot golvet i en grinande grimasch och han ryser till. Som hade han frossa. Han reser sig, kastar den tomma burken i slasken och går ut i hallen. Han drar på sig byxorna, som ligger där från föregående dags strapatser, av vilka han inte minns något. Eller inte vill minnas. Han sätter sig ner, böjer sig fram och fattar tag i sina slitna skor - ett par bruna, flätade, loafers. "Gubbskor", tänker han samtidigt som han drar dem på sig. Han tar på sig kavajen, brun och sliten den också. Han öppnar sakta dörren, kollar att säkerhetsspärren fungerar och går ut. Som alltid.

Av Martin Therus 05 apr 2002 11:33