Tacksamma fadderbarn finnes

Häromkvällen var det Faddergala i TV 4. Den gick ut på att dra in så många nya faddrar som möjligt till Plan Internationals hjälpverksamhet för barn. Plan driver en rad projekt i en rad länder. De ser till att barn får gå i skolan, hjälper föräldralösa barn och ordnar livsnödvändigheter som vatten och sjukvård. Att vara fadder kostar 200 kronor i månaden. Så långt är allt jättebra. Men tonen i själva faddergalan gör mig lätt illamående. Galan förmedlar ett budskap till mig som går ut på att vi kan köpa oss fria från vårt dåliga samvete genom att köpa oss tacksamhet.

Jag undrar varför fadderbarnen måste vara tacksamma. Spelar det någon roll? Och varför ger vi så lätt pengar när vi får "egna" barn för pengarna?

Man kan tycka att all välgörenhet är lite obehagligt. Eller i alla fall känna sig lite ambivalent till hela saken, även om den gör nytta. Just den här formen där man får direkt utbyte för sina pengar tycker jag blir obehaglig ganska lätt. Jag uppfattar det som en sliskig blandning av självgodhet, modern individualism och solidaritet. Vi måste ha bevis på allt. Genom att bli faddrar kan vi känna oss bra. Vi får nämligen påtagliga bevis från glada barn och vi kan berömma varandra.

Under faddergalan varvas uppträdanden av Sveriges artistelit med inslag om Plans verksamhet. Vi får se glada faddrar och fadderbarn. Ingenting är obehagligt, fast vi får höra ordet fattig ofta. Vi får höra kändisar med fadderbarn uppmana oss att ringa ett nummer och anmäla oss själva. En del är till och med på plats för att ta emot våra samtal. Under uppträdandena kommer små skyltar om artisterna upp i rutan, som berättar saker som att "Carola har två fadderbarn på Haiti" eller "Under galan bestämde sig Kent för att ta fem fadderbarn". Då jublar publiken. Det är helt enkelt välgörenhetsgala. Ofarligt, oklanderligt. Alla är lyckliga och goda. Agneta Sjödin och Bengt Magnusson är kvällens värdar och de lotsar oss innerligt genom kvällen. De anstränger sig för att få oss att förstå hur givande det är att vara fadder.

Människor i dag är antagligen trötta på stora organisationer som antas lägga för mycket pengar på onödig administration. Därför söker vi hjälporganisationer som verkligen kan visa att pengarna går fram. Vi kräver konkreta resultat och känner oss rationella. I praktiken kräver vi mer personligt utbyte av våra insatser. Som fadder blir hjälpandet synligt och påtagligt. Frågan är om vi åtgärdar rätt problem. Är det verkligen försvarbart ekonomiskt? Blir inte administrationen större i längden? I Plan ska till exempel varje fadder ha en rapport från området där hans/hennes fadderbarn finns. Och är det försvarbart rent medmänskligt?

Jag tycker att vi har hamnat fel. Jag tycker inte att vi ska kräva ett direkt utbyte. Varför måste jag veta vilket barn, vilken skola, vilken medicin eller till vilken måltid till vilken hemlös jag bidrog till. Det behöver inte synas. Tänk vilken administration det skulle kräva i förlängningen. Och tänk vad konstigt det blir när jag i nästa steg vill att mitt namn ska synas, precis som kändisarnas namn får synas. Eller när jag som företagare kommer på att ge några hemlösa stockholmare vinterkappor med mitt varumärke på ryggen. Just det hände faktiskt häromåret. Nu tror jag inte att företaget varken ville eller krävde att de hemlösa skulle skylta med deras varumärke. Det var mer en bra grej för dem att berätta själva. Men varför inte om det är ett företag som vill visa sig på hugget som samhällsengagerat?

En del av kändisarna som intervjuades under faddergalan sa ganska hemska saker. Som Tina Leijonborg som av någon anledning särskilt ville rikta sig till alla mammor. Hon lutade sig in i kameran med lite skojsträng blick och sa åt dem att "skaffa ett fadderbarn för det här är enda gången man bara kan skaffa ett barn och de kostar bara 200 kronor och det har alla råd med". Andra gav jättebra skäl. Som Sven Wollter som har ett fadderbarn tillsammans med sin son och som menade att vi är skyldiga att hjälpa till och att det förhoppningsvis leder till en bättre värld för både fadderbarnen och våra barn här. Jag förstår Sven. Det är säkert ett enkelt och lättbegripligt sätt att förklara för barn hur världen ser ut. Britta Lejon sa att det faktiskt krävs politiska beslut för att förhållandena i tredje världen ska förbättras. Tack för det Men, fortsatte hon, under tiden kan vi alla hjälpas åt. Barnen i dag hinner inte vänta. Det har ju Britta rätt i. Men inget av det hon eller Sven sa innebär ju att det är just fadder jag måste bli. Eller att den jag stödjer måste vara tacksam.

Gång på gång under faddergalan betonar däremot Agneta Sjödin och Bengt Magnusson att barnen som får hjälp är så tacksamma. Så glada. Och det känns som om det är det skäl de vill ge mig för att bli fadder. Agneta säger också att när man ser hur glada de är över att få gå i skolan är det lätt att bestämma sig för att bli fadder. Det blir helt enkelt för mycket.

Varför måste de jag hjälper med ett bidrag vara tacksamma? Måste barnen skratta? Måste de kunna värdera sin tacksamhet över att få gå i skolan? Han som jag ger pengar på gatan, ska han vara glad också och le ett vänligt tandlöst leende? För vaddå? Är det inte jag som ska vara glad om någon?

Det upprepas också ofta under kvällen att alla har råd med 200 kronor i månaden. Det är inte sant. Och det kan inte vara så enkelt att det är just det här alla ska stödja. Men nu är man helt enkelt dålig om man inte blir fadder. Det är det enda politiskt korrekta just nu. Det är något man MÅSTE. Tänk om jag vill välja något annat. Hur ska jag välja mellan att vara fadder i Plan, ge till Stadsmissionen, köpa Situation Stockholm, stödja Rädda Barnen, Frälsis, Amnesty och SOS Barnbyar. De slåss alla om oss. Bästa marknadsföraren för stunden vinner.

Under galan får vi också se reportage från besök som programledarna, några artister och vanliga faddrar gjort hos "sina" barn vad kostade resorna?. Det finns dem som har perspektiv. Titiyo hör dit. Men flera berättar glatt att "barnen är så glada fast de är fattiga". Är det inte för naivt? Det är väl inte konstigt att de är glada när det kommer besök o de får presenter och det filmas. En rik mecenat från långt bort kliver in i bilden och något händer. Markoolio står till exempel där ensam i mitten och dansar i träningsoverall. Just då skrattar de.

Kanske är faddergalan bara bra. Alla vinner, alla är glada. Barnen skriver glada hälsningar och bilder kan sättas upp på våra kylskåp av leende, söta barn från främmande länder. Barnen i väst lär sig medmänsklighet på ett påtagligt sätt. I vintermörkret kan barn och föräldrar tillsammans läsa och lära sig om landet långt bort. Medmänskligheten ökar. Det mångkulturella samhället kanske till och med främjas. Kärlek på jorden. Kan jag fortfarande invända? Nej, det kan jag inte. På allvar alltså. Jag anmäler mig. Jag och 13 999 andra.

Jag kommer säkert att älska att få höra om mitt fadderbarn. Fast kvar hos mig finns ändå en unken känsla av för lätt påklistrad godhet. Även om Plans verksamhet gör gott i sig. Jag vet helt enkelt inte om vi är så bra och så goda som det verkar i sådana här sammanhang. Jag tycker vi saknar medmänsklighet ganska ofta. Det kan vara barn, gamla, flyktingar, hemlösa, sjuka, knarkare eller vem som helst som kan behöva den. Folk alldeles i närheten. Alldeles påtagliga. Som vi går förbi. Men det kanske bara behövs fler galor.

Av Thomasine 04 apr 2002 16:16