En tyst katastrof

Jag har besökt flera daghem när jag hämtat och skolat in barnbarn på dagis. Och jag måste dela med mig av min sorg och vrede över vad jag ser.

Alltför stora barngrupper, alltför få vuxna. Barn som skriker, barn som gråter. Men värst av allt: Tysta barn med allvarliga ögon, som aldrig ler. Tysta barn, som har anpassat sig, som inte skriker, aldrig bråkar. De har insett att det inte lönar sig. De vuxna hör inte.

Barn, vars tystnad misstolkas som att de trivs, när de i verkligheten har gett upp. Barn, som har gråtit efter mamma, tills de gav upp. "Mamma kom inte, mamma har något viktigare att göra än att vara med mig. Jag är inte det viktigaste för mamma, trots att hon är det viktigaste för mig. Jag älskar henne, men hon älskar inte mig."

De tysta barnen, med allvarliga ögon, vem bryr sig om dem? Deras tysta protester är det ingen som hör. Ingen som ser.
Barn som har gett upp, är det sorgligaste av allt.
Det är en tyst katastrof - men ingen bryr sig.

Dagispersonalen tiger - de är rädda om sina jobb. Föräldrarna tiger - de orkar inget annat.
Finns det ingen med civilkurage som vågar protestera? Som vågar ge röst åt de tysta barnen?

Av Monica Bodling 03 apr 2002 09:16