Keeping Jesus on the Side

just Nu vill jag göra det igen. just NU vill jag kyssa mjukis igen. men den viljan kommer att försvinna.

en påskhelg som denna sitter jag i lägenheten Längtan, mitt i kvarteret nattugglan och önskar så mycket att tårarna forsar och sprutar och aldrig slutar göra det. jag tittar på jesus christ superstar. jag äter inga popcorn, jag dricker inget vin. jag kedjeröker och dricker kallnat kaffe med gråt i. jag faller bakåt i soffan och stirrar upp i taket med suddig blick och lyckas stöta fram:

hey J.C. - will u die 4 me?

och sedan gråter jag ännu mer. varje gång jag inser att någon måste dö för sakens skull så börjar jag gråta. det är bara så.

*

i mitt rum i kvarteret nattugglan hänger en drömfångare ovanför min säng. här hänger julgransbelysning i fönstret. här tänds levande ljus om kvällen, här är golvet alldeles tomt och ytorna tillåter svängrum. här hänger FUBARs manifest på väggen, urgrunden till den vita boken. här hänger en världskarta som påminnelse om allting som faktiskt finns. här hänger bilder som ingen annan än jag har sett och dokumenterat. här hänger text. och liv och blod och kärlek i så stora doser att bara de som Vågar kan stå ut härinne. sådana som mjukis.

det är här, i det här rummet, som den vita boken har skrivits. den är magnifik. den är så dekonstruktivistisk att den inte går att utrycka. den har skrivits med ord men de räcker inte. ty den är ett koncept, lika stort och abstrakt som gud. den är en tredje entitet, någonting som Inte Kan Finnas. och den kan mycket väl vara vår nästa messias. eller mjukis och min kyss på mcdonalds på vasagatan. den kan vara allting. och ingenting. eller mer. bara obenämnbar.

hon skrev den vita boken. hon gjorde det efter telefonsamtal. vanliga telefonsamtal. ordinära markeringar tickande förbi genom tiden. vanliga ord. välkända röster.
och alla dessa - alla dessa - var som nästan heliga.

den vita boken är inte jag. mjukis säger i telefonen att den är det. jag säger att den är honom. vi säger att den inte är vi. vi säger att den är du. och allting, Allting vi säger visar implicit för oss precis vad den vita boken är. den är kraftfull. den är helt passiv och gör verkan ändå. helt initiativlös och talar ändå. som religion. ja. precis som om någon har dött bara för dess skull.

att den finns får mig att känna mig vid liv. bara för att mjukis förstår det får det mig att känna att Nu, just Nu, vill jag göra det igen. NU vill jag kyssa honom igen. men den viljan kommer att försvinna.

*

och när jag har sett färdigt musikalen torkar jag tårarna och tänder en till cigg. skriver trotsigt i min skrivbok:

when i grow up ill marry judas, keeping jesus on the side.

och jag vet att jag är en svårtydbar dekonstruktivistisk hedning. im SO sorry, för fan.

Av Annakarin Josefsson 31 mar 2002 21:28