Egna skolor för tjocka barn?

Att vara en i gruppen ger trygghet - man är som alla andra. Men om man inte är det, vad blir effekten av grupptillhörighet då? Naturligtvis att man utmärks extra som olik alla andra. Eller som olik de flesta.

Psykologiskt leder detta till två processer; att man vill bli som alla andra och kämpar för det, samt en för att hantera den egna avvikande identiteten. Om det är omöjligt att bli som alla andra gäller det att förstärka sig i den avvikande identiteten separation från gruppen. Om det är möjligt att bli som de andra så går det mesta av energin oftast just till detta, med följden att man vänder sin gamla identitet ryggen assimilation.

Låt oss jämföra barnet som inte är som alla andra, med de andra barnen. Då framstår det klart att de andra behöver aldrig grubbla över sin identitet. De kan istället fokusera sig på sin uppgift i skolan - att lära sig saker. Livet är bra mycket enklare och stabilare för dem. Detta behöver inte i sig betyda att de klarar skolan bättre, men de kommer i alla fall bli mer harmoniska i vad de är, utan att ständigt behöva bli ifrågasatta eller försvara sin identitet inför sig själva och andra.

Vilka är då de som inte är som alla andra? Det är olika i olika tider. Till exempel har flickor varit "de andra" förr i tiden, likaså den svarta minoriteten i USA, aborginer i Australien och under 60-talet var det finnar i Sverige "de vita negrerna" som de kallades ibland. Idag är det väl andra invandrare, främst från utomeuropeiska länder, muslimer, och feta barn. Vidare har det ju nyligen visats i en undersökning att handikappade barn mobbas i skolan.

Den ärkekonservativa presidenten Bush jr. i USA har som utrikespolitisk rådgivare en ung, svart kvinna, - i mångas ögon en omöjlighet inom det republikanska partiet. Jag såg en intervju med henne nyligen där hon berättade att det var hennes helsvarta skola som fick henne att tro att hon kunde bli vad som helst. Hon gick där fram till nionde klass och reflekterade överhuvudtaget aldrig över att hon skulle kunna bli behandlad som mindrevärdig på grund av sin hudfärg. När hon började high school och verkligen blev ifrågasatt på grund av sin hudfärg hade hon redan fått argumenten och självförtroendet att klara av det.

De finska friskolorna som var bland de första i Sverige har visat år efter år att studenter tar bättre resultat än riksgenomsnitt i alla ämnen, inklusive svenska. Även erfarenheterna från gamla flickskolorna visar att tjejerna därifrån ofta gick långt. Man kan undra om det var skolorna som satte stopp för kvinnans emancipation eller om det var samhället runt omkring. Mot den här bakgrunden är det kanske helt fel att alla barn blandas i alla skolor.

Alla pedagoger vet att barnets förutsättningar att ta till sig kunskap och lära sig hänger ihop med självkänslan. Om man ständigt blir mobbad och/eller betraktad som "annorlunda" så tär det på självkänslan handikappade barn, feta barn och så vidare. Även det faktum att samhället nedvärderar barnets modersmål och föräldrarnas kultur, leder i slutändan till att barnet börjar nedvärdera sig själv - hur skulle hon kunna vara ok, om inte det hem och de gener hon har är det? Antingen kan man bli tyst och deppa eller börja dricka som vuxen, eller så kan man bli utåtriktad och börja "kräva respekt". Båda varianter är olika sidor av samma mynt.

När skoldebatten nu rasar i samhället vore det kanske bra att inte glömma bort hela den pedagogiska och kognitiva processen som barnen går igenom under sina barnaår. Det handlar inte bara om pumpa in kunskaper och mäta dem och välja vad som är kunskap utan även barnets personlighet, identitet och förmåga. Alla barn har rätt till att känna att de är lika bra som andra, att de hör till en grupp likvärdiga barn. För vi bör ta en funderare på huruvida det vore på sin plats här och var att ha speciella skolor.

Att undervisa ett barn på dess modersmål är det bästa man kan göra. Då går kunkapen in. Politiker bör vara med i processen av att bestämma vilken kunskap som skolan skall förmedla - men inte om metodiken. De lägger sig ju inte i annars heller, varför bör de bestämma vilket språk som gäller? Modersmålsundervising gamla hemspråk bör inte bara vara pysselstunder en timme i veckan, utan man bör undervisa på modersmål vid sidan av svenska. Så skapar man harmoniska tvåspråkiga människor integration. Och du, det ÄR möjligt, kolla bara alla finlandssvenskar - svenska som modersmål - kanadicker med franska som modersmål eller flamer i Belgien och folk i Schweiz. Men då gäller det att undervisa i båda språken och man skall även ge barnen en positiv upplevelse av dessa språk.

Så utöver de rumsrena franska, tyska och engelska skolorna bör vi skapa skolor på finska, urdu, arabiska, danska, bosniska, spanska och så vidare. De kostar inte ett dugg mer än andra skolor. Dessutom är jag säker på att vi föräldrar är beredda att göra insatser i form av att samla in pengar för läromedel eller genom att måla klassrum. Det skapar ju även en känsla av tillhörighet. Dessutom finns det inte en unge som skrapar väggen i ett klassrum som man själv har varit med och målat. Jag vet, vi målade vårt klassrum när jag gick i sjuan.

Allt efter behov kunde man även ha flickskolor, där flickor slipper att bli hånade och kallade horor, handikappanpassade skolor och klasser och varför inte en skola för barn som mobbas som för tjocka. Tänk vilken befrielse att få bygga upp sitt självförtroende där och sedan när man är stark möta världens agg! Det är integration det, att bli det man är inuti men även kunna hantera världen utanför. Det handlar inte om antingen eller utan både och.

Du tänker säkert att detta är urkonservativt och dumt. Svara mig då varför det är så att så fort svenskar flyttar utomlands kräver de modersmålsundervisning och lördagsskolor på svenska för sina barn, samt anmäler sig till den närmaste svenska församlingen för att delta i alla svenska aktiviteter som bara kan tänkas finnas. Ikea har ju insett detta och har livmedelsförsäljning ute i Europa och världen. Kalles kaviar, snapsar, Absolut vodka och Ballerinakex på Ikea räddar många svenskar som vill behålla sin identitet och förmedla den till sina barn. De blir väl integrerade genom att ha det svenska med sig men blir också anpassade till det nya landet.

Av Johanna Parikka Altenstedt 29 mar 2002 22:26