Synodens skramlande cymbaler

Jag tycker det är tråkigt att Lena Artman väljer att tolka mitt inlägg som Fan läser bibeln. Jag gör inga uttalanden om att det inte finns fler kallelser, inte heller att Gud väljer att kalla vem han vill. Jag tror absolut att Gud kallar människor till olika uppgifter och på olika sätt.

Det jag vänder mig emot är, att Lena Artman säger sig sitta inne med sanningen om vem Gud kallar och till vad. För det är ju där som den stora tvistefrågan ligger; hur kan människor säga sig veta vad Gud har för avsikt med sin skapelse? Hur kan människor, som Lena Artman, påstå att hon känner till sanningen om vem Gud kallar och till vad. Den kunskapen har ingen, utom Gud.

Det finns - och har alltid funnits - människor som tror sig veta bättre än alla andra. De sitter inne med sanningen och vägrar lyssna på andra argument eller åsikter. För varför ska man lyssna om man redan känner till sanningen? Lena Artman bemöter inte ens huvudpunkterna i mitt resonemang, utan väljer att ranta på om sin sanning, som hon för övrigt inte redogjort för särskilt övertygande. Det jag ville framlyfta med min liknelse från bergspredikan var inte förlöjliga, utan visa att argumentet att "så som det ordagrant står i Bibeln, så är det" inte gäller eftersom bevisligen inte ens Synodens medlemmar hugger av händer eller river ut ögon, som det ju står att man ska.

Vad gäller citat ryckta ur sitt sammanhang är däremot Synoden experter, eftersom de gång efter annan skanderar "kvinnan tige i församlingen!".

I sin första artikel hävdar också Artman att om man läser Bibeln så framgår det att Jesus har kallat enbart män till präster. Tvärtemot vad Lena Artman hävdar, så står det INGENSTANS att Jesus har kallat enbart män till präster. Faktum är att Jesus inte med ett enda ord i hela Nya Testamentet kallar någon till prästyrket. Det han dock gör är manar till efterföljelse, av både män och kvinnor.

Jag kritiserar på inget sätt Lena Artmans och den fria Synodens tro. De får tro och tycka precis som de vill. Det jag inte tycker om, är att man dömer i Guds ställe och vägrar acceptera andra människors tro. Man sätter högmod före ödmjukhet, när man hävdar att man känner Guds innersta vilja. Man förolämpar den kallelse som Gud gett de kvinnor som sökt sig till prästyrket, och därigenom också Gud. Det kallar inte jag tro, det kallar jag hybris.

Av Martin Therus 22 mar 2002 10:04