Sagan om Hannahflickan

Det var en gång en värld, inte olik den du drömde om när du var liten, och som du glömde bort genast. En värld fylld av magiska varelser, pastellfärger och djur som Hoppogorkan, Grymmofanten och Snafanillen.

I denna sagovärld, i den stora skogen, under ett rosa paraply bodde Hannahflickan. Hon bodde ensam där, hon bodde ensam i den stora skogen under det rosa paraplyet och hon dansade på morgonen och hoppade upp och ner i den mjuka mossan. Hon hade långt, långt guldhår och stora grönblåa ögon. Ibland spelade hon luftgitarr för snafanillorna som rullade runt i trädtopparna.

Hannahflickan var mycket lycklig, alldeles ensam men mycket lycklig. Hon drack vatten i bäcken som bodde en bit från hennes paraplyhem och hon åt kakor och morotsbiffar som växte på träden runt hennes glänta. Hennes favorit var semmelträdet som endast blommade en vecka om året. Då brukade hon äta så mycket hon orkade och mata snafanillorna med grädde tills de blev så runda att de sprack. Hannahflickan skrattade åt de små förvirrade liven och sprang ner till floden och seglade hem på ett hallonlöv.

En dag vaknade Hannahflickan från en dröm. Hon hade drömt om ett stort, stort hav som hon desperat längtade över. I drömmen hade hon sökt ett hallonträd att rycka ett löv från, så hon skulle kunna segla över havet, men det var förgäves, runt henne stod endast hotfulla taggiga kreationer som slingrade sig runt den tjocka kvävande luften upp mot den gråa himlen. Hannahflickan grät så hon vibrerade när hon vaknade upp. Vibrationerna spred sig genom den mjuka mossan och väckte de sovande mintbobborna som klagande spred ut sina vingar och flög upp mot himlen.

Efter den dagen kände Hannahflickan en stor tomhet. Den började någonstans i bröstet och fortsatte nedåt, den spred ut sig över revbenen som en tjock och tovad filt som skavde och skavde. Hon blev apatisk och trött, lät luftgitarren hänga på sin spik och hoppade inte längre runt i mossan. Hon blev äcklad av morotsbiffträdet och även kakträdet. De slokade utan hennes fordom så glädjefyllda utforskande av deras erbjudanden och vissnade sakta. Biffarna föll handlöst ner i gräset och åstadkom ännu ett par spruckna snafanillor som inte visste sitt eget bästa. Semmelveckan kom och gick, Hannahflickan satt under sitt paraply och längtade efter något hon inte visste vad det var.

Den natten drömde hon om havet igen. Denna gång visste hon att vad som än väntade henne bortom horisonten, så var det det enda som kunde hjälpa henne. Precis innan hon vaknade såg hon även namnet på hamnen som låg vid vattnet: Spegelhamn.

Hon slog upp ögonen och skuttade resolut upp. Filten runt revbenen snörde åt men hon marscherade resolut upp från sin bädd och vek ihop det rosa paraplyet, med luftgitarr, byrå, matsalsbord, mossgolv och burspråk i och stack det under armen. Hon tog en korg med äpplon och purron i andra handen och skuttade nästan som i forna dagar när hon tog sig ner till bäcken. Hon ryckte åt sig ett stort och fint hallonlöv i farten och äntligen var hon på väg!

Hannahflickan småpratade med bäcken medan lövet rofyllt red på vågorna. Hon sporde bäcken om Spegelhamn men bäcken visste icke. Ju längre nerför bäcken de kom, desto lättare blev Hannahflickans ångest. När natten föll lyckades hon till och med fånga en fallande stjärnfrukt och knapra lätt på den. Hon somnade lugnt in och drömde att hon flög.

Efter tre dagar på bäcken såg Hannahflickan äntligen det glittrande havet breda ut sig framför henne. Vid detta laget var hallonlövet ganska slitet i kanterna men hon smörjde in dess ådringar med purronkräm och äpplonsmör så gott hon kunde. Lövet blev styvt och gled på vågorna fortare än om det haft det största seglet i världen. Fort, fort seglade Hannahflickan, i sju dagar och sju nätter seglade hon, och såg ej land i sikte, heller ej horisonten. Sen plötsligt, gick hon på grund.

Ja hon gled upp på nånting blått, nånting halt, nånting jättelikt! Hallonlövet kantrade och ur de skummande vågmassorna framför henne reste sig nånting enormt och fläckigt. Se, det var grymmofanten som var ute på sin morgonrunda och undrade väldeligen vad det var som vågat sig ut i vad han ansåg vara sin privata swimmingpool. Hannahflickan klamrade sig fast vid äpplonkorgen och strök håret ur ögonen. Hon tappade andan när hon såg Grymmofanten, och andan sjönk till botten som en skimrande pärla. Vattnet var rasande vita massor och femtio meter upp i luften vibrerade Grymmofantens snabel irriterat i luften. Den svängde från sida till sida för att hitta irritationsobjektet men Hannahflickan hade blivit så tunn så tunn av att inte äta att Grymmofantens grumliga ögon ej kunde urskilja henne. Detta var en faslig tur för Hannahflickan, eftersom Grymmofanten nådeligen var känd för sina grymheter. Fiskefolket runt havet berättade skräckfyllda historier om Grymmofantens snabel, som kunde rymma upp till trettio stackars fångar på en gång. När snabeln var full av folk så dök Grymmofanten till det allra kallaste djupet i havet och blev då genast förkyld. När han steg till ytan igen strömmade snoret genom hans snabel och marinerade och mördade alla fångarna medan han simmade hemåt för att sakta grilla dem på pinnar. Nåväl, vad kan en stackars best hjälpa sin naturliga kost? Grymmofanten sniffade lätt i luften men kände absolut ingenting då det satt cirka 25 personer därinne och skrek efter hjälp. Han dök ner i vattnet igen och vattenytan blev återigen spegelblank och stilla.

Men det såg illa ut för Hannahflickan. Hennes tunnhet må ha räddat henne från ett grymt fant-öde men nu var hon genomkyld och utmattad. Hennes hand som så hårt klamrat sig fast vid korgen började nu tappa greppet. Ögonen blev dimmiga och medvetandet började sväva bort likt Mintbobban om sensommaren. Hannahflickan svävade som en ballerina i limbo mellan existens och det avgrundslösa djupet när...

Som en knubbig grå skyddsängel kom han pilandes upp genom vattnet, han skar genom det och skapade små glittrande vattenvirvlar i sitt kölvatten. I samma ögonblick som Hannahflickan tappade greppet om korgen och sjönk så tog han fart och lyfte upp henne på sin rygg.

När Hannahflickan kom till sans fann hon sig själv stirrandes upp i himlen. Det gungade väldeligen där hon for fram över vattnet och hon försökte sätta sig upp. Genast stannade den vilda färden upp och hon gled förvirrat ner i vattnet. Bredvid henne guppade ett sälansikte med långa gråa morrhår.
- Hej, jag heter Hannah och jag är en flicka, sade Hannahflickan.
- Aaoo, sade sälen.

Hannahflickan sade ingenting mer utan tittade bara på sälen. I hans ögon såg hon svaga reflektioner från sin dröm om Spegelhamn och hon lade sina armar runt hans hals och lät honom föra henne genom vattnet, mot den punkt där hon visste att nånting fanns som kunde ge hennes liv ljus igen.

Nästa gång Hannahflickan kikade fram ur sälens raggiga päls var när hon kände att resan saktade in. Hon såg sig runt och fann sig vara på stranden i sina drömmar. Sälen pekade med nosen mot ett berg med en röd dörr i. Hannahflickan gick med darrande steg iland och närmade sig försiktigt dörren. Ett stort svart H var målat på den så hon förstod att detta var Hennes Drömmars Dörr. Framför dörren stod en vacker blomkruka med ett raggigt rosa ting nerstucket i jorden. Hannahflickan gick förbi krukan och öppnade dörren och klev in.

Det var alldeles mörkt. Hannahflickan darrade. Det var fuktigt och kyligt. Hon kände att hon var nära nu. Någonstans i detta berg fanns någon eller nånting som skulle få henne att spela luftgitarr för snafanillorna igen.

Ett svagt "Lala" hördes från ett hörn. Hannahflickan gick ditåt. Hon svarade prövande; "Lala?" och fick ett "Lalalaa..." tillbaka. De tvenne bollade på detta sätt "Lala" mellan sig tills Hannahflickans hand stötte på nånting mjukt. En liten hand slöt sig runt hennes och handens ägare sade "Hum hum lalala" och Hannahflickan började leda det hummande tinget mot dörren. Hand i hand steg de ut i solskenet och blickade förundrat uppå varandra.
- Jag är Keebollen, sade den främmande flickan.
- Jag är Hannahflickan, sade Hannahflickan.

Långt bort från strandkanten kom sälen lufsandes med Hannahflickans paraply och korg i munnen. Bredvid dem hade det rosa flurret skjutit som ett skott mot himlen och brast ut i ett ögonbedövande vackert regn av neonrosa löv på en rosa fluffig stam som sprängde den vackra lilla krukan i miljontals bitar som virvlade runt i luften. Långt ute till havs sågs Grymmofanten ringla sig vällustigt i vattnet som ett långt glittrande band.

Hannahflickan och Keebollen såg hänfört på på allt detta vackra och sprang ner för att möta sälen. De föll honom om halsen och han pladdrade "Aaoo aoo" för glatta livet. Hannahflickan satte upp paraplyet där på stranden och hällde ut byråerna och instrumenten, mossan och burspråket och hela möblemanget. Hemtrevnaden bredde ut sig på stranden och på himlen började de gröna stjärnorna tona fram. Hannahflickan och Keebollen lutade sig mot sälens varma sida och tittade in i elden som de tänt. Plötsligt sprang Hannahflickan upp och iväg mot det rosa fluffiga trädet och återvände med kjolen full av de underbaraste frukter du någonsin skådat. Hannahflickan och Keebollen åt och åt och skrattade med munnarna fulla. De somnade mätta och belåtna och inte en skugga av ångest rörde någonsin vid deras sinnen igen.

Av Kee Leong 20 mar 2002 10:41