Journalistetisk kriminalitet

Efter att ha läst Linda Björling blir jag en aning konfunderad. Jag vet inte vad som menas med "Oss" i kommentaren "jag tycker att du ska börja ifrågasätta vem som gör detta granskande arbete åt oss och varför".

Jag tror att det handlar om att vi kan, vi behöver och måste veta saker i ett land där konstitutionellt fejkande och mascarapolitik är en konstart och där mytomani är befordrat som vedertagen princip inne på Rosenbad.

Problemet är att dessa fenomen inte är reserverade för just politiker utan att detta näst intill psykopatologiska tillstånd smittar. Relationen mellan en stor del av våra journalister och politiker kan liknas mycket väl i nietzscheanska termer att man skall akta sig för att betrakta abyssens monster då man kan bli ett själv.

För, ungefär i ett kvart sekel har en stor klick journalister i kvällspressen och på Expressen hängett sig åt en hantering som inte hör hemma i någon form av journalistik. Det vill säga man är lata, rädda, fogliga eller agerar på en politisk agenda. Grovt förenklat: Man skriver helt enkelt för myndigheter istället för emot dom. Politiker som fått hålla sig med personliga favoriter ur pressen som de bara talade med och senare rekryterade som talskrivare eller informationssekreterare hittade man bara hos Ceausesco och andra av Palmes gamla kindpussarpolare.

Några personer som belyst detta skickligt är förra seklets näst bäste journalist Guillou och ABs egen Heimersson. Dessa har genom tiden uppdagat många lögnare och för det skall man vara tacksam. Då hette det "journalister skall inte kacka i eget bo". Nu pekas det gissande finger med "vem som gör detta granskande arbete åt oss och varför".

För detta må vara skåpmat men just det problemet med journalistiken kvarstår än i dag. Glöm svamlet om överrepresentation från Vänsterpartiet bland kollegor eller nyliberala mediabaroner som äger allt. För fenomenet lever kvar. Inte minst på TV4 där man tycks slå något slags rekord med att se hur många veteraner från SVT och kvällspressen man kan få plats med i en nyhetssändning eller gomorronsoffa eller hur mycket statsminister man kan intervjua utan att ställa en kritisk fråga.

En stort skäl till varför just journalister skall granska journalister är att andra alternativ är nämligen otänkbara! För det första är det dålig journalistisk etik att bränna sina källor och det är brottsligt att bryta mot tryckfrihetsförordningens lag om meddelandeskydd. Journalister skall granska, gräva och kritiskt undersöka staten. Har staten influens över andra journalister skall dessa granska, grävas fram och kritiseras.

Det är klart att i journalist As grävande om journalist B så får A fram en bild som är som alltid färgad av subjektivitet men läsaren får en bild till att jämföra med. Men om det inte skall vara så här: Vem skall granska istället? Bert Karlsson? Erik Pensers bolag "Kikaren"? Reichskattewaffens zeitung-abteillung?

Under 70- och 80-talet tillsattes, under Palmes regi, Radionämnden. Det var ett statligt organ tillsatt av staten för att se till att staten inte kritiseras i den statliga radion och televisionen. Detta institut heter i dag Granskningsnämnden för radio och TV. Gillar du inte media eller att det har en självsanering. Vänd dig dit.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 19 mar 2002 11:59