Sveriges folk bör stödja fred i Korea

Förståelse mellan folken och vänskap mellan länderna är två grundbultar för världsfreden. Det är förvånande hur mycket ilska dessa enkla begrepp väcker bland vissa debattörer.

Koreas strävan efter återförening borde inte vara så kontroversiell. Ledarna för norra och södra Korea har gemensamt uttalat att de önskar en fredlig och självständig återförening av sitt land. I ett uttalande 15 juni 2000 klargjorde de utförligt hur detta kan åstadkommas, med en nord-sydlig konfederation som mål. Denna strävan ligger helt i linje med det ramavtal och andra överenskommelser som slutits mellan regeringarna i Washington och Pyongyang. Den sydkoreanske presidenten Kim Dae Jung tilldelades Nobels fredspris för sin strävan efter försoning, samförstånd och återförening med nordsidan. EU har uttalat sitt stöd och de flesta EU-länder har nu diplomatiska relationer med både norra och södra Korea.

Korea är ett land med 5 000-årig historia. Alla koreaner i norr, söder och utomlands, är mycket medvetna om detta och stolta över det. Fram till 1945 hade landet varit enat och sammanhängande mer än dubbelt så länge som Sverige existerat som stat. Korea har genom historien försvarat sig mot angrepp av främmande makter, men aldrig angripit eller invaderat eller ställt territoriella anspråk på något annat land.

År 1905, samma år som den svensk-norska unionen upplöstes, ockuperades Korea av Japan och utstod 40 ytterst svåra år som japansk koloni. Den väpnade gerillakampen för landets befrielse organiserades och leddes mycket framgångsrikt till seger av Kim Il Sung.

Andra världskriget slutade med Japans kapitulation den 15 augusti 1945. Korea hade äntligen återvunnit sin frihet. Men en månad senare, den 8 september, landsteg amerikanska trupper i södra Korea - efter överenskommelse med Stalin - och ockuperade landet upp till 38:e breddgraden. Det koreanska folkets egen administration i södra Korea krossades brutalt och USA återupprättade en administration baserad på den japanska kolonialmaktens våldsapparat, men med Syngman Rhee som formellt överhuvud.

Korea hade inte som Tyskland tillhört angriparna i andra världskriget och inte heller varit allierad med angriparna utan tvärtom bidragit väsentligt till kampen mot Japan. Det skulle ha varit förståeligt om segrarmakterna delat Japan. Att de istället delade Korea var ett förödmjukande övergrepp och en förolämpning mot det koreanska folket.

Sedan 1945 har Koreafrågans kärna varit kampen för nationens självständighet och återförening. Kim Il Sung ledde den kampen fram till sin död 1994. Han stod emot USA:s och västvärldens samlade angrepp i Koreakriget 1950-53 och han ledde uppbygget av landet. Med den unika jucheideologin enade han sitt folk och han utformade en realistisk och framsynt politik för landets fredliga och självständiga återförening, som hållit nationens hopp och aspirationer vid liv under ett halvt decennium eller mer.

Hans son Kim Jong Il har fullföljt och utvecklat denna politik för återförening. Det var också under hans ledning som ramavtalet med USA 21 oktober 1994 förhandlades fram om byggande av två lättvattenreaktorer i norra Korea och normalisering av relationerna mellan de två länderna. Han förmådde också Clintonregeringen att göra konkreta utfästelser om fred och vänskapliga relationer.

USA har dock förhalat genomförandet av dessa överenskommelser och Bushregimen har öppet gått emot dem.

Skälet är att USA vill behålla sitt militära herravälde på Koreahalvön och i övriga Nordostasien. Det försöker man göra genom att med maktmedel driva det socialistiska Korea till kollaps och skapa en säkerhetskris på Koreahalvön. Genom att motverka dialog och samverkan och i stället utså misstro och konfrontation vill Bushregeringen befästa USA:s ekonomiska, politiska och militära kontroll över södra Korea och sin truppnärvaro i regionen. Genom att måla upp bilden av "det nordkoreanska hotet" vill man tvinga de sydkoreanska och japanska regeringarna att köpa amerikanska vapen och acceptera amerikanskt "beskydd".

De uppgifter som sprids om Demokratiska Folkrepubliken Korea i västlig press bör tas med en stor nypa källkritik. De ingår i ett propagandakrig, som ofta förs med smutsiga metoder och i syfte att hålla Korea splittrat och särskilt folket i södra Korea under amerikansk kontroll. Om koreanerna får sköta sina mellanhavanden utan utländsk inblandning, finner de säkert en väg att lösa problemen och uppnå enighet med fredliga medel.

Av Crister Lundgren och Thomas Rönström 18 mar 2002 09:28