Sanning eller konsekvens del III

Jan puffade med lätt hand ned mig bland de pösiga kuddarna.
- Känn, sa han och log uppmuntrande.
Jag sa inget utan tittade bara på honom. Han la armarna över bröstet och såg allvarlig ut. Han hade det där mörka uttrycket som han får när det är blodigt allvar. Men jag kunde inte krusa, det låg bara inte för mig.
- Varför tycker du om den här soffan? Det är den absolut fulaste soffa jag sett i hela mitt liv och faktum är att jag skulle betala för att slippa ha den i mitt hem, sa jag högljutt.
Två expediter i 20-årsåldern tittade på oss och fnittrade. Jan tog några steg närmare.
- Det är en soffa att älska i, åtminstone om man är en och åttioåtta lång, sa han med en teaterviskning.
Jag fick gåshud. Det var första gången jag hörde honom uttala ordet "älska" istället för att säga "ha sex". Samtidigt hann jag bli orolig det är otroligt vad många stadier man kan gå igenom på några sekunder. Hade han träffat någon och ville ha mitt omdöme innan han lägrade henne i denna hemska soffa?
- Du kallar det aldrig att älska, du kallar det att ha sex, sa jag petigt.
Han svarade inte, såg bara forskande på mig. Log inte som han nästan alltid gjorde.
- Vad är det? Har du en donna på gång och är orolig att hon inte ska gilla din nya soffa? sa jag med forcerat tonfall.
Expediterna rörde sig diskret borta vid soffbordsavdelningen. De var tysta nu, med öron som paraboler. Han satte sig tungt bredvid mig. Tittade forskande på mig.
- Jaså... har du? sa jag lågt.
- Ja, så är det, sa han och nickade som för att övertyga sig själv.

Jag kände en stor trötthet. Jag ville resa mig och gå, men det var något fel med min hjärna. En lång tids kamp var över och jag såg ett nedbränt sädesfält - det goda var förstört och kvar fanns bara oändlighet, svart rök och sot. Trupperna hade ridit förbi, mejat ner allt levande, tänt eld på området och försvunnit lika snabbt som de dykt upp.
- Så, efter hundratals ligg i den här stan har du blivit kär?
- Om, men det skrämmer mig.
- Vilket?
- Att det var möjligt. Att det gick att fånga det.

Jag var förtvivlad, men samtidigt älskade jag den här mannen så mycket att hans lycka ändå kunde vara min lycka. Han satt här livs levande och han fanns i den här världen. En dag när han hade knullat den där kvinnan tillräckligt länge skulle de gå skilda vägar och han skulle komma till mig och berätta om vilken ragata hon var. Hon var usel i sängen. Hon hade morgonrock till klockan fyra på eftermiddagen. Hon var utseendefixerad. Hon vägrade föda hans barn. Hon led av inkontinens. Hon var egentligen en man som hade opererat sig och operationen hade blivit misslyckad vilket skulle uppdagas när de haft sex ett tag. Om gud ville skulle det bara hålla några veckor. Det fick fanimej inte hålla längre. Jag var tydligen inte på så generöst humör som jag trodde.

- Varför är hon så speciell då?
- Hon har breda höfter och smal midja, sa han och log brett.
- Så trevligt, sa jag frånvarande och funderade på att köpa soffan och bränna upp den.
- Hon har en grön klänning och en stråhatt.

Jag antar att det var som att träda in i en vulkan strax innan det fick ett utbrott. Det hettade, kort sagt.

- En gång när hon stod på sin biblioteksstege så lyfte jag upp henne och höll henne rakt ut i luften. Hon skrek och skrattade och jag kände hennes varma kropp mot mina händer. Jag längtade. Men hon visste inget. Jag fick kyla ner alltihop genom att påstå att hon vägde som en säck potatis.

Jag var utan vapen nu. Vi hade inget kaffe att dricka och inga bokryggar att titta på.
- En gång var du hemma hos henne. Det var eftermiddag och solen sken in och din portfölj låg i soffan.
- Ja, det var den dagen då byrån fått det stora jobbet i Oslo.
- Ja, och jag förstod vidden av mina känslor. Det var nåt med din portfölj. Den har en stor repa längst ned i vänstra hörnet.
- Jag fick portföljen av min far när jag tog examen.
- Det är en fin portfölj. Jag har luktat på den. Den luktar man.
Han log. Han log precis som han brukade göra. Han log roat och på det sätt som visade att han hade fullständigt grepp om situationen.
- Kan du lägga den i soffan igen så att jag får ta bort den? sa jag.
- Ta bort den så att vi kan lägga oss där?
- Ja.
- Det kan jag göra. Jag ska lägga den där redan idag, sa han.

Av Camilla Olsson Malmborg 18 mar 2002 16:09