Dagbok från Israel 9-11 mars

Lördagen 9 mars

De senaste nätterna har vi här i Jerusalem kunnat höra de israeliska attackplanen flyga lågt. Även dova explosioner från Betlehemsområdet har nått våra öron i nattmörkret. Sedan tidigt i fredags morse rullade de israeliska tanksen åter in i Betlehemsområdet, från alla väderstreck. Våra vänner i stan berättar om sönderbombade hus, om skottvilliga soldater, om sex palestinska dödsfall, om många skottskadade, om livrädda människor och om genomsökning av hus efter hus i delar av området.

Försökte därför i förmiddags att ta mig in från Jerusalem till Betlehem för att besöka några av mina palestinska prästkollegor och få en uppfattning om vad som händer. Mitt försök misslyckades. Soldaterna i vägspärren släppte inte igenom någon, varken in eller ut. Ringer till en kollega på kyrkans kontor som bor inne i området. Han har inte kunnat ta sig till jobbet sedan i torsdags på grund av avstängningarna. Han berättar att skottlossning pågår för fullt i närheten av hans hus på Herdarnas äng, strax öster om Bethlehem. Han tror knappast att han kommer att kunna ta sig till jobbet i Jerusalem på måndag heller.

Strax efter min enkla lunch i Gamla Stan får jag telefon besked om att israeliska tanks också har rullat in på Dar al Kalima skolan i Betlehem, en av de tre skolor som den lutherska kyrkan jag arbeter i, driver i Bethlehemsområdet. De står tre tanks på tomten, säger prästen i Bethlehem. Soldaterna har brutit sig in i skolan, men det går inte att få reda på hur mycket som har förstörts. Ingen tillåts att komma nära. Som väl är har inga elever eller lärare kommit till skada. På grund av den hårdföra israeliska framfarten i stan har skolorna hållits stängda under dagen. Det är oklart hur långt detta undervisningsstopp kommer att bli.

Jag skyndar mig till kyrkans kontor för samråd med biskopen. Ett pressmeddelande måste ut omgående, så snart prästen i Bethlehem har fått fram exakt vad som hänt. På kvällen är vår nyhet ute i vårt internationella kontaktnät; även media får besked: "Israeliska tanks ockuperar luthersk skola i Bethlehem". I uttalandet kräver biskopen att armén omedelbart lämnar skolan, Betlehemsområdet och alla palestinskt styrda områden.

Just när detta skrivs meddelar man från Betlehem att tanksen har lämnat skolan. Vi undrar nu bara när de också kommer att lämna Betlehem och de andra palestinska områdena som ockuperats under den gångna, mycket blodiga veckan.

Söndag 10 mars

På morgonen besökte vi det helt avstängda Betlehem. Den palestinske lutherske biskopen, som jag jobbar med, ordnade fri lejd, efter ett antal telefonsamtal med den lokale israeliske kommendanten. Väl igenom den helt folktomma vägspärren körde vi på ödelagda gator till den lutherska kyrkan mitt i stan. Spår av tanks i asfalten, några brinnande bildäck, sönderskjutna bilvrak och stenar och förvridna metallföremål strödda över vissa gator vittnade om den israeliska arméns framfart.

Vi var inte många i gudstjänsten. Större delen av församlingen kunde inte komma på grund av utgångsförbud eller rädsla för att överhuvudtaget gå ut. Biskopen talade om det martyrium som kyrkan och folket i de palestinska områdena nu upplever. I det allt det fruktansvärda som sker får vi dela Jesu smärta och lidande. Gud lider tillsammans med de förtrampade och utsatta. Men lidande och död är inte allt. Redan nu finns det hopp att hämta i löftet att vi inte är ensamma och att vi alltmer kommer att få dela Jesu liv och glädje.

I församlingen i Betlehem kan man se detta hopp gestaltas i deras sätt att vara. Man har inte gett upp. Just nu förbereder man invigningen av nya lokaler för konstnärlig och kreativ verksamhet för barn och vuxna.

Efter gudstjänsten fick vi besked att vi fått tillstånd att besöka vår skola som ockuperades under lördagen. Att ta sig upp till skolan visade sig dock inte vara så lätt. Asfalten var uppbruten och djupa vallgravar hade grävts i gatorna som ledde dit. Så småningom hittade vi en bakväg och kunde rulla fram mot skolan. Vi hade fått order att ingen fick lämna bilen. På vägen upp för sista backen blev det tyst i bilen. Alla hoppades vi att kommendantens order om att vi skulle släppas fram verkligen hade nått fram till prickskyttarna på taken runt omkring.

Väl framme vid skolan tilläts vi inte att öppna grinden och köra in på gården. Det var mycket frustrerande att få komma så nära, men att inte få gå in i skolan. Efter några spända minuter med telefonförhandlingar med kommendanten fick vi till slut motvilligt vända och åka tillbaka. Vad vi kunde se hade de israeliska stridsvagnarna lämnat skolområdet. Däremot tilläts vi inte att med egna ögon bekräfta arméns uppgifter att det inte längre fanns några soldater i skolan.

På vägen ut ur Betlehem hann vi också se några av de byggnader som helt demolerats av F16 planens attacker. Vi besökte också en chockad familj som fått kraftiga tankskott genom väggen på sitt hus rakt in i några sovrum som blivit fullständigt urblåsta.

I all denna massiva förstörelse i Betlehem mötte vi stor rädsla och oro, men också en tydlig vilja att inte ge upp och att inte låta hämndens och hatets destruktiva krafter ta över.

Också tio kilometer från Betlehem, inne i västra Jerusalem går det att se samma spänning mellan rädsla och viljan att inte ge upp. Som efter den massiva förstörelsen i den tragiska och helt oacceptabla bombningen av kafé Moment i går kväll, där tolv israeler miste livet och många skadades. Många nyfikna kom till platsen och ropen skallade: "Död åt alla araber."

Några hoppets ord i morgonnyheterna från den kvinna som äger det totalförstörda kaféet dröjer sig kvar: Nej, sa hon, jag håller inte med om vad dom ropar. Jag vill inte att dödandet av palestinierna fortsätter. Den vägen når vi aldrig fred. I stället måste vi prata med varandra om hur vi bäst skall kunna leva tillsammans. För både vi israeler och palestinierna hör hemma här och måste hitta en väg till en gemensam framtid.

Måndag 11 mars

Vi lever med många i ständig förändring. De planer man har för dagen ändras timme för timme. Tillvaron flyter och kräver full flexibilitet och ständig improvisation.

I går eftermiddag söndag tog jag den vanliga palestinska taxibussen mot Ramallah för att försöka ta mig hem efter fem dagar i exil i Jerusalem. Det var ovanligt få bussar i rörelse runt Damaskusporten, vilket påminde mig om att det var stor sympatistrejk hela dagen i de palestinska områdena. Även de palestinier som bor i Israel - de så kallade israel-araberna - deltog i strejken för att uttrycka sin medkänsla med de anhöriga till de över femtio palestinier som dödats dygnet innan.

Det var en rätt spänd stämning i bussen. Av samtalet mellan oss tio som trängt ihop oss därinne, förstod jag att det inte gick att åka ända fram till den stora vägspärren innan Ramallah. Så blev det också. Redan innan den första israeliska vägspärren ut ur Jerusalem stannade bussen och vi fick alla kliva av. Bilkön fram till den helt stängda vägspärren var cirka 100 meter lång. Israeliska soldater med dragna k-pistar beordrade oss alla att stanna. Ingen släpptes fram från något håll. Jag frågade en av soldater vad som hänt.

- En bomb har exploderat vid spärren, sade han.

De väntande palestinierna en bit bort gav ett annat svar:

- En palestinsk pojke har blivit skjuten.

I vimlet av väntande såg jag några äldre kvinnor med särskilda märken på sina kläder. De hörde till en israelisk kvinnoorganisation och var där för att kontrollera och bevittna vad som sker vid vägspärren. Jodå, sade dom, en ung pojke har skjutits och vägen har varit stäng i nästan en timme. Efter en timmes väntan gav jag upp och återvände till Jerusalem innan mörkrets inbrott.

När jag i eftermiddags måndag just skulle göra ett nytt försök att ta mig till Ramallah ringde vänner från Betlehem med dåliga nyheter. Den lutherska skolan där, som ockuperades i lördags, har nu åter tagits över av israeliska armén. Tanksen rullade in vid middagstid. Man har sett soldater ta sig in i byggnaderna, och att prickskyttar har tagit position på taket. Som väl är fanns inga elever i skolan, eftersom alla skolor i stan är stängda sedan i fredags på grund av den israeliska arméns våldsamma framfart.

I ilfart begav jag mig tillbaka till kyrkans kontor i Gamla Stan för att snabbt försöka få ut ett pressmeddelande. Just då saknade jag kyrkans sekreterare mycket. Han har inte varit på jobbet sedan i torsdags, eftersom han som Betlehemsbo inte tillåts komma in i Jerusalem. Efter en dryg timme gick meddelandet ut över vårt internationella konatktnät. Efter några minuter började telefonerna ringa. Många sökte mer information om vad som händer i Bethlehem.

Det gick inte att komma iväg till Ramallah i tid. Och det var nog lika bra det. På kvällen träffade jag en god vän som hade försökt ta sig hem under eftermiddagen. När han kom fram till den stora vägspärr som är nålsögat in och ut ur Ramallah, pågick full skottlossning från soldaterna och tårgasen låg tät i omgivningen. Det var bara att vända och att ställa in sig på att övernatta i Jerusalem.

När detta skrivs hör jag från vänner i Betlehem att fler stridsvagnar har kört in i stan under eftermiddagen.

- Det blir nog ännu en sömnlös natt, säger dom.

Många väljer att inte sova hemma utan övernattar ännu en gång hos släktingar eller vänner, som man hoppas bor i mindre utsatta hus. Oron är mycket stor för vad som skall hända i natt.

Av Ingrid och Gustaf Ödquist 13 mar 2002 09:38