Golf: A bullshit sport for bullshit people

Under 20 års tid har jag varit golfhatare. Det är därför med en viss ångest jag nu måste viska fram något jag aldrig trott varit sant. Golf är den mest fascinerande sport jag någonsin utsatt mig för. Jag är också fullt medveten om att den här publikationen långt ifrån är rätt för dessa hyllningsrader.

Men desto mer intressant. Lyckas jag övertyga någon av er alla kritiska läsare om mina erfarenheter, så slipper du kanske samma plågsamma uppvaknande som jag nu erfarit.

För 10 år sedan läste jag en artikel om Adolf Lundin, oljemagnaten ni vet som verkar vara en riktig tuffing. Reporterna frågade Adolf om han spelade Golf. Adolf svarade med orden jag rubricerade denna artikel, och man riktigt kunde höra hans arroganta fnysning på trycksvärtan över att överhuvudtaget fått frågan.

Jag levde i många år på den meningen. Hånade mina vänner och smygmedelålders golfare med "att det där verkar ju vara en trevlig pensionärssport".

Så stod jag där själv en vacker majkväll med två vänner som dragit ut mig på Roslagens golfbana, förmodligen för att få tyst på mig. De lyckades.

"Får jag prova?", frågade jag. Givetvis som om det här skulle vara lika enkelt som att dunka en squashboll i väggen. Jag peggade upp och fick några ledsagande ord och drog iväg bollen med drivern rakt ut i skogen.

Till historien hör att jag spelat racketsporter i hela mitt liv och haft vissa mindre framgångar, så länge som bolljäveln rört på sig. Men när den låg stilla där i gräset var det näst intill omöjligt att få fanstyget att gå rakt fram.

Nu är jag olyckligtvis utrustad med en fruktansvärd envishet och målmedvetenhet. Och är det något jag inte orkar med så är det när man känner sig som total nybörjare. Men jag kunde helt enkelt inte träffa den där jag skulle snarare säga de där bollen/arna, utan den bara försvann om och om igen - ut i skogen.

Hård träning följde, och än idag kan jag långt ifrån alla regler, än mindre räkna ihop poängen korrekt. Men jag kan då och då slå bolljäveln rakt fram. Vilket har tagit mig två år av idogt fritidstränande.

Efter det gröna kortet och en investering i egna stickor stod man där och trodde att nu var det bara att spela. Inte fan gick bollen rakare fram för det. Den skulle fortfarande ut till höger eller vänster utanför fairway.

Så läste jag en lång artikel om hur Tiger Wood hade utvecklat sig. I texten sa han att för sju år sedan slog han en järnsjua hur jävla långt som helst. Idag slog han den hälften så långt. Men bollen hamnade exakt där han ville ha den. Aha, lugn och fin alltså i svingen. Vilket hjälpte även mig att åtminstone få bollen i spel.

Sedan var första säsongen slut. Och jag med som inte kommit lägre ner på handicapskalan än 44. Jo man börjar på 54.

När andra sommaren närmade sig hade jag en månad på mig att kliva ner till 36 i handikapp och jag skulle få följa med kompisarna på den årliga golftävlingen på Åland. Där en av Europas vackraste banor sades ligga.

En majmorgon stod vi där i morgonljuset och såg dimslöjorna lätta från fairways och lyfta fram det djupt, djupt gröna gräset. Och jag minns att jag i uppsvingen tänkte Tigerlugn och smekte av bollen från peggen istället för att smasha av den som jag tidigare gjort. Pew och bollen flög i en så vacker båge att jag nästan tappade andan. När jag såg att den landade rakt framför mig 230 meter bort, var jag helt mållös och fick nästan tårar i ögonen. Den lycka jag då kände kan nästan jämföras med första gången jag fick orgasm, utan egenhändigt arbete. Jo jag vet att det låter överdrivet, men prova själv så får du se.

Plötsligt började bollarna gå rakare, nåja framåt är väl ett mer adekvat uttryck, och jag började se annat av golfbanan än skogen utanför den. Kortsnaggade gröna fariways, crewcutklippta greener och ljuvligt vackra träd och omgivningar.

Jo, jag kom med till Åland, även om det var på håret. Vi var 16 killar som åkte och samtliga mycket erfarna män som visste hur ett hål ska puttas.

Första dagen fick jag förmånen att spela med en Ålänning med 4 i handicap som spelade så vackert att jag inte trodde det var möjligt. Han smekte av boll efter boll med sin järnetta, iställer för drivern. Bollarna hamnade exakt där han ville, åtminstone verkade det så för mig.

Jag stod i golfbutiken och provade mitt första par golfskor när tävlingsledningen kom in och skrek att det var mitt utslag. Hann knappt snöra Etonicskorna, innan det var försent för utslag. Fick iväg ett hårt squashslag på 250 meter som skrämde slag på golfvännerna. Eftersom det var spikrakt De trodde att stilen skulle hålla i sig. Och med mitt höga handicap ansågs jag som en stor fara. Vilket naturligtvis var helt fel. Efter två hål duffade jag slog klubban i en stor grästova, istället för på bollen på svenska och sedan stod jag vid ett vackert hål där man skulle över en liten Östersjö- vik.

Jag vet inte om du provat det här med vattenhinder förut. Men det har ungefär samma effekt på golfare som hinder kan ha för hästar. Det blir totalvägran. I mitt fall tre slicar rakt höger ut i havet, istället för på greenen där borta. Så är det hålet ett streck på poängkortet. Mycket dyrt sådant.

Efter första dagen låg jag långt ner på prislistan. Men dag två stämde allt lite bättre. Jag fick till och med något par, vilket alltså betyder att bolljäveln rullar i koppen på idealt antal slag, istället för som det brukar vara. Slutade som enormt lycklig sexa, fick en drinkmixer och en anskrämligt ful orange tröja som jag aldrig haft på mig, eftersom jag prisar den för högt.

Så började nötandet, läsandet och jag ljuger inte om jag säger att större delen av fritiden gick åt till att få bort duffarna och försöka finna smekningarna. Jag läste någonstans att det ska kännas som om man håller i en tandborste när man håller i klubbbskaftet och att man aldrig ska ta i under svingen utan låta klubban göra jobbet.

I mitt huvud är det fascinerande med denna sport den mentala biten. Vissa dagar då livet är i harmoni och kärleken blomstrar har jag i min enfald trott att IDAG. Så har allt gått rent ut sagt åt helvet.

En annan dag hade jag hållit på och rädda min träsegelbåt undan förlisning eftersom den läcker som ett såll. Båteländet låg på botten hela förmiddagen och jag öste för livet. Och var beredd att tända eld på skiten bara för att bli av med den. Efter ett tag gav jag upp och istället för att börja tjura åkte jag till Golfbanan - Då av alla jävla gånger stämde allt och jag sänkte mitt handicap. Förmodligen var armarna så utmattade av all ösning att jag inte orkade annat än smeka av bollen?

Hur blir man då golfare. Åh, det är oerhört enkelt. Man har tur. I mitt fall var det en tidig morgon under julen som givetvis tillbringades med VingGolf på Teneriffa. Jag hade inte spelat på tre månader och stod där sömndrucken och nervös med 48 andra golfproffs och ska slå ut först av alla. Alla tittar. Det är ett par tre hål, så jag hoppas på en fyra fem slag i koppen. Slår ut med järnfyran, ett perfekt slag i längd, men tyvärr drawar bollen går vänster i luften och hamnar bakom en palm som står 75 meter framför greenen. Det är fortfarande mörkt när jag tar fram wedgen och tänker - hur fan sak jag komma över den här då - men istället för att tänka så mycket swoschar jag av bollen så att den tar en perfekt bollbana över palmen och till allas förvåning även min rullar den rakt i koppen. Birdie! Ett under par. Och den sexuellt pirriga känslan far återigen genom hela kroppen. Det är för bra för att vara sant.

Efter en sådan start och med en stor portion ödmjukhet flyter hålen bara på och så sitter man där med en stor öl, okej 3 då, till lunch och har sänkt sitt handicap med åstkilliga steg, fyra för att vara exakt. Man ringer hem till sina golfvänner som sitter där med julgröten och griniga ungar och bara jublar. Så blev åtminstone jag biten av golf för livet.

Snart börjar säsongen återigen. Och det är både med ängslan och glädje som längtan stiger. Längtan av att smyga upp klockan 6 på morgonen, äta frukost i ett alldeles tyst hus och sedan åka iväg med vännerna för att pegga upp på en daggstänkt tee och känna det våta gräset torka av sommarsolens värme efter ett par hål. Längtan efter det där ljudet som bara en driver kan skänka en hård vit liten boll. Peeeeeew! Och sakta titta upp efter swingen och se bollen landa 250 meter bort, 5 centimeter framför vattenhindret. Det är en gudomlig lycka.

I dag tittar jag under lugg när jag träffar mina gamla vänner som frågar om JAG börjat spela Golf. Men va fan, vi har alla varit unga och arga. Och visst, jo, jag närmar mig medelåldern. Och numera sällar jag mig till släktet Bullshit People. Inte utan en viss stolthet. Säsongen börjar på 27. Vart den slutar vågar jag inte tänka på, än så länge vågar jag bara drömma om det.

PS.
Tack Jörgen och Jens, som tog mig ut på banan.
Utan er hade jag fortfarande spelat bridge.

Av Thomas Eriksson 11 mar 2002 09:13