Det perfekta k******s kyrka del 4

Här kommer så del fyra i stafettnovellen "Det perfekta knullets kyrka". Min, Carolas och Beatriz förhoppning är att fler vill bidra med delar. Vill ni det så meddela i kommentarfältet. Anmäler sig ingen så hotar vi med att fortsätta novellen själva, men det hade varit trevligt om även DU ville bidra! Mer än trevligt, rättare sagt. Typ toppen!

---

- Vad var det för ett monster? undrar jag.
- En konstig farbror, snörvlar han. Han såg konstig ut. Stor, smutsig och långt hår, som ett monster på något vis, och sen sa han att han skulle ta dig och mamma ifrån mig. Jag försöker lugna honom.
- Det var bara en dröm. Lägg dig här mellan mig och mamma. Du får sova hos oss i natt. Det tar ett tag, men efter att ha smekt honom över pannan en lång stund verkar han nöjd, och snart snarkar han ljudligt.

Jag somnar igen. Tror jag i alla fall. För så fort jag slutit ögonen befinner jag mig i köket och Mona och Joe står framför mig och ler. En gammal Dag Vag-låt dyker upp i skallen. "Vad är dröm och vad är verklighet? Säg mig den som verkligen vet." Jag kan inte motstå frestelsen att fråga.
- Är detta en dröm eller?
- En dröm? Ja det kan man nästan tro, skrattar Mona. Tänka sig att DU känner Joe Månsson! Varför har du aldrig sagt något? Joe blinkar finurligt mot mig, noga med att Mona inte ska se.

Joe Månsson! Jag kände inte igen honom. Joe Månsson, rocklegenden som försvann. På åttitalet släppte han tre plattor som hyllades av både publik och kritiker. Han kallades för en svensk Bob Dylan. Han blev en guru för en hel generation med sina texter om frihet och outsider-liv. Sen försvann han. Kulten exploderade i och med hans mystiska försvinnande och hans skivor säljer fortfarande bra. Ryktena gick om att han sökt sig till någon sorts sekt i USA. Femton år utan att någon haft en aning om vart han varit och nu står han i mitt kök! Och låtsas att han känner mig. Vad är han ute efter? Och Mia? Vem är hon?
Joe blinkar väldigt bestämt så jag håller god min.
- Äh, jag ville inte skryta, vi umgicks bara en kort tid. Mona ser tvivlande ut.
- Men du vet ju att jag älskar hans skivor. Du borde ha sagt det någon gång. Nämnt att du kände honom. Det här verkar mystiskt. Nu griper Joe in. Han drar Mona tätt intill sig och ser henne djupt i ögonen.
- Mona, du får inte anklaga Göran. Jag förbjöd honom att tala om mig förstår du. Jag ville försvinna för gott, men jag ändrade mig. Och till min glädje hör jag att Göran hållit sitt tysthetslöfte. Göran! Omfamna mig! Min Petrus! Jag omfamnar honom och fattar absolut ingenting, men Mona verkar imponerad och det är lugnande för de känslor som stormat fram inuti mig för Mia kan kanske lättare döljas då. Hon verkar så tagen av att få träffa legenden Joe Månsson så hon har säkert inte märkt Mia över huvud taget.

Nu ska det givetvis drickas kaffe så Mona skramlar med brickor och koppar och tinar bullar i mikrovågsugnen med ordern att jag och Joe ska gå ut på altanen och "snacka gamla minnen så kommer hon med fikat om en stund". Vi går ut och Joe slår sig ner och visslar en kort melodi. Direkt kommer Mia. Som om han visslat på en hund. Sen ser han vänligt på henne och säger:

- Förklara för Göran nu Mia. Mia öppnar munnen och talar som i trans:
- Göran, bli inte rädd nu, men du måste följa med mig. Joe stannar hos Mona och du och jag tar motorcykeln. Fort, innan Mona kommer tillbaka.
- Men, försöker jag, men kommer inte längre för hennes ögon har hypnotiserat mig, och jag tar hennes bräckliga hand igen och låter henne leda mig till Harleyn. Hon kickar igång den och jag sätter mig bakom henne. Sen åker vi iväg. Det sista jag ser är Fru Nyfiken som står på sin garageuppfart och talar i sin sladdlösa telefon, och det verkar som om hon har stora nyheter att berätta för den som finns i andra änden.

Efter två timmar på småvägar viker Mia av och kör in i en skog. Vi glider sakta fram till en glänta där hon stannar och dödar motorn. Hon hoppar av, tar åter min hand och leder mig fram till ett träd där vi sätter oss ner. Mitt emot varandra. Det enda som hörs är fåglars flax och kvitter, löven som prasslar av vinden och i fjärran en och annan bil som är på väg någonstans.

- Göran, viskar hon med sin beslöjade röst. Är du lycklig?
- Just nu är jag lite rädd.
- Ja, det förstås. Men annars, är du lycklig?
- Tja, jag har ett bra jobb, fina barn och en underbar fru. Jag bor bekvämt, äter mig mätt varje dag. Har råd att åka utomlands en gång om året. Jag har det bra.
- Du svarar inte på min fråga Göran. Är du lycklig? Jag tänker efter. Försöker hitta ett bra svar. Jag vill inte framstå som ytlig och dum. Till slut kommer jag på ett svar som jag tror kan duga:
- Lycka? Jag tror inte på lycka. Lycka är för idioter. En tänkande människa kan inte vara lycklig mer än i små portioner. Nu tittar hon på mig och ler, samtidigt som kjolen glider isär och jag kan tydligt se hennes kön. Hon har inga trosor på sig! Hon märker min blick och leendet bli ännu bredare.
- Vad klok du är Göran. Det perfekta knullets kyrka kommer att bli stolt över dig. Vårt första budord är nämligen: Våga vara idiot!

Av Mikael Vestlin 10 mar 2002 09:54