Spottloskan - en könsrangordnare

Eftersom jag inte är mer än fem år har jag svårt att fatta vad som händer och vad som kan vara orsak till den avlossade slemklumpen.

- You cant come in here if youre wearing trousers, förklarar mannen argt och stirrar på mina och mammas byxor. Familjen är i Nepal och vi har tagit oss upp till ett buddhistkloster i bergen. Efter att ha gått i vad som känns som en evighet längs branta stenstigar, är jag trött, törstig och grinig. Nu vill jag bara få komma in i denna heliga boning som mina föräldrar tjatat så mycket om. Men i stället hejdas vi av en sur och elak gubbe som inte alls är intresserad av att ha in kvinnliga byxbärare i klostret. Plötsligt skiner han dock upp. Munken har nu fått syn på pappa och min bror Stefan.

- Ahh, welcome, säger han och öppnar leende den tjocka träporten.
Pappa och Stefan vill inte missa chansen att få se den omtalade byggnaden från insidan, utan förklarar att de möter upp med oss senare. Sedan kliver de glatt över tröskeln och försvinner in. Kvar står två snopna personer med långa näsor. Och även fast jag var ganska ung vid tillfället kommer jag fortfarande ihåg hur skam och förnedring brände.

På den tiden bodde familjen i Bankok och jag hade följt med massor av gånger då thailändskan Nung delade ut mat till munkar. Det är en vanlig gest inom buddhismen som ju till stor del handlar om att göra goda gärningar. Men aldrig hade nån av de Nirvanasträvande männen varit så vresiga och elaka som den här spottmannen.

Händelsen är ett av de första och starkaste minnena jag har av hur jag blivit negativit särbehandlad som kvinna. Att inse att mamma och jag inte var välkomna och det med råge för att vi var av fel kön - i alla fall om vi envisades med långbyxor - var rätt hårt att ta som femåring. Och jag minns hur jag blev otroligt svartsjuk på min bror. Han fick, men inte jag. Inte blev känslan bättre av att Stefan senare berättade om hur pappa och han hade blivit bjudna på hemmagjord honungstårta i klostret och att det nästan varit "som en liten fest".

Visst, om mamma och jag hade haft långa klänningar eller kjolar så hade vi kanske också fått se hur det såg ut innanför klostermurarna, men frågan är om vi hade fått ett lika hjärtligt bemötande som min bror och pappa? Jag tvivlar på det efter vårat blöta välkomnande den första gången. Dessutom hade vi väl fått urinvägsinfektion i kylan och haft knepigt att ta oss upp för bergsstigarna med kjoltyg svassande runt benen.

Av Sophie Mauleon Larsson 08 mar 2002 15:55